Målgång!

Att bli fotograferad ungefär tretton meter innan mållinjen efter att ha rest till helvetet och tillbaks, det är ingen söndagsskola vill jag lova. När någon fotograferar mig i ett så pressat läge händer det att halva mina ögonbryn trillar av. Som här.

Enligt de senaste rönen ska man tydligen fortfarande inte springa när man är förkyld. Helvete oxå.

Förkyld och tråkigt på jobbet...

Då kan Amanda Jenssen förgylla din dag såhär kungligt:

Förkyld

Nu är jag förkyld. Och då kan man ju inte springa.
Sådeså.

Med sikte mot Hässelby

Min mp3 fungerar igen!
Tyvärr var jag tvungen att formatera den och således tömma den på allt innehåll. En stor sorg i hjärtat, då säkert över hälften av låtarna var sådana som inte finns på min dator längre... Bara att försöka ladda ner nytt, fräscht.
Vissa särskilt viktiga och betydelsefulla låtar finns dock kvar. Så i eftermiddag blir det nya tag, på jakten efter en bättre tid. Bättre ork. En better me.

Jamen knulla inte då!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article3229410.ab

Hur svårt ska det vara? Det finns så himla många alternativ för att slippa bli pappa. Faktum är att det nog är enklare att undvika det än att faktiskt bli det. Han gör rätt i att kalla sig själv en djävla redneck. Vet inte vad det betyder, men det låter som det passar in bra.

Förresten!

Så var jag på rejv i helgen.

Det var inte igår, må jag säga!

Sprängd server

Nu får ni väl ändå lugna er? Det finns faktiskt gränser för hur rabiata människor kan bli utan att man börjar ana oråd. Jag vet att det är fult av mig att berätta om en så fascinerande upplevelse som ett isblock mitt i stan och sedan inte dela med mig av det hela. Det var fel och jag ber om ursäkt. Nu tar jag mig slutligen i kragen, efter bälvande påtryckningar av mina läsare, och publicerar bilden.

Så snälla ni, sluta mailbomba mig nu. Spräng inte min server igen. Håll till godo med isblocket och håll tyst. (Eller om det nu var turisten ni var så intresserade av, vad vet jag.)

Turisten på väg bort i blå jacka. Se hur han spelar oberörd. Annat är det med männen till höger. De lägger inte band på sin entusiasm över denna abnorma pjäs. Och så säger folk att svenskar är stiffa. Pyttsan.

Tragikomiskt?

Man kan lixom undra vad som hände? http://www.aftonbladet.se/sportbladet/friidrott/article3235570.ab
Medan jag, som den amatör jag är, tackar nej till den minsta lilla cider i flera månader inför att jag ska släpa mig runt en mil på slätt underlag, så inbillar sig den här killen att han kan hoppa över 2 meter med samma siffra promille i kroppen.
Är det såna knep man tar till när man inte längre känner att det finns någonting större att uppnå? Istället för att, som Klüft, byta gren och tappa lite av sin status, väljer denne unge man att anta en till synes omöjlig utmaning. Och misslyckas experimentet behöver han inte, som Klüft, skylla på bristande motivation eller orutin.
Bara på samma sak som alla andra människor väljer att skylla alla sina misstag på. Nämligen en redig fylla.
Och bara det att han är ryss gör ju att hela experimentet lite mer logiskt. Det hela måste vara en pr-kupp, det är vad jag tror. Hade han klarat hoppen skulle det ju varit världens bästa reklam för rysk vodka.
Nu blev det dock en aning tragikomiskt. Kanske mest tragiskt.

Välkommen till Hässelbyloppet!

Så var det klart. Nu är jag anmäld till Hässelbyloppet 12 oktober. Även det en mil, men med ca 28000 färre deltagare. (För det var väl ca 30000 med i Tjejmilen?)
Hursom är jag anmäld till motionsklassen, givetvis av den enkla anledningen att jag inte skall tappa motivationen att fortsätta springa. Måste bara få ordning på min mp3.
Disc Error sa den ju precis innan start i söndags. Vad nu det kan innebära. Jag visste inte ens att det är en disc i en mp3-spelare?

Så nu fortsätter loppet. Förorten nästa.

69 minuter senare

Min enda tanke under den sista kilometern i uppförsbacke ekade om och om inuti mitt huvud:

Aldrig mer! Jag ska aldrig mer springa en enda meter efter det här!

Givetvis ska jag göra det, planerar redan att ställa upp i Hässelbyloppet i Oktober. Dock är det inte samma utmaning nu, när jag vet att jag klarar det. För jag klarade det! Jag sprang en mil. Eller joggade. Huvudsaken är att jag inte saktade av för att gå en enda gång. Och detta trots att min mp3 självklart typiskt nog pajade PRECIS innan start. Bara att lämna den där och springa utan.

Sedan gick det förstås hyfsat bra ändå. Bortsett från alla lantisar som valt joggingstartgruppen men ändå började gå efter en km så man fick kryssa mellan dem för att komma fram. Sånt sabbar ju lusten en aning. Ungefär som när folk står till vänster i rulltrappan...

Jag ska inte gå in på detaljer, mer än att min sluttid blev 69 minuter. Jag vet inte om det är bra, men det är väl OK för en debutant får man anta.

Och här är jag, på väg upp för den sista, oerhört smärtsamma backen. Där jag givetvis även drabbades av lite håll efter att jag hånskrattat inombords åt någon annan som precis innan beklagat sig över detta.

"håll?" tänkte jag. "Det får man väl ganska tidigt, inte efter 9 km? haha, chicken!"

Och sen fick jag håll. Dock syns det inte på bilden, eller hur?