Pause från någonting jag knappt hunnit påbörja

Imorgon bitti, om lite mindre än 13 timmar, så bär det av. Då kommer jag bli borta nästan två veckor, så att hålla en träningsdagbok igång under den tiden känns menigslöst.
Därför pausar jag det jag inte ens påbörjat, och återkommer i slutet av juni.
Sol till alla. Hej.

Omotiverad

Nu är det ytterst få dagar kvar till avresa. Las Vegas är inom skrämmande räckhåll- och ju mer det närmar sig desto mindre motiverad blir jag att ge mig ut och springa. Som känt är råder ju ökenklimat i Nevada, och jag kommer - hör och häpna - med största sannolikhet inte springa omkring särskilt mycket där borta.
Därför känns det svårt att hålla igång nu, när jag vet att 10 dagars slapphet i stekande sol ändå kommer bränna bort varenda uns av kondition som jag lyckats skrapa ihop. Så imorse, då jag egentligen planerat en liten runda, vek jag mig för den huvudvärk och det illamående som plågade mig en stund in på förmiddagen.
På tisdag åker vi. Det är tre och en halv dag. Kan inte tänka på mycket annat just nu. Bara att härda ut de sista jobbtimmarna och längta...
Springandet får vänta tills jag kommer hem.

Sanningen om Spy Bar.. En lång historia

Det fick bli en vilodag igår. Kroppen var matt efter både träning och tisdagens sena utgång. Dessutom fyllde jag ju år, och då förtjänar man lite slacking. Så efter ridning och lite jobb gjorde jag mig redo för en sjutusan till födelsedagskväll.

Planen var utstakad: Vi skulle först äta och sedan bege oss vidare till Disco Fever på Annexet. Någonting som jag inbillat mig skulle vara en asball upplevelse full av nostalgi och blinkande discoljus. Så väl uppdressad till discokula, med glittrigaste skorna från Harrod's i London och paljettspäckad kortkort klänning, begav vi oss för att inleda det hela med en garanterat förnöjsam måltid på restaurang Grill. (Det är nu jag ska kontakta Melker och kräva arvode för den gratisreklam detta innebär för hans restaurang)

Som väntat, och som vanligt, var maten grym och vi fick uppleva ytterligare ett nytt rum av de tio teman som finns. (Har avverkat fyra stycken nu, det är jackpot varje gång man får pröva ett nytt) Dessutom var Mikael Nyqvist på plats, så jag var tvungen att sms:a min mamma som diggar honom stenhårt.

Efter maten var det Disco-dags, och vi tog en svindyr taxi till Globen. Vi blev inskickade utan att behöva betala, vilket vi först jublade över. Snart insåg vi dock varför.
Om vi föreställt oss att det hela skulle gå i stil med discona i Saturday Night Fever så kan man väl säga att detta blev ett antiklimax. Vi möttes av ett halvt ödelagt dansgolv i en lokal vars stämning snarare utstrålade begravning än Discofeber...
På scen stod den alltid lika speedade Peter Siepen, och jag tyckte faktiskt synd om honom som lade ner så mycket energi på detta. Svartklädda såskoppar som knappt orkade lyfta på fötterna, en stillastående discokula i taket som inte supportades av så mycket som en enda strålkastare och så dessa enorma ytor med några få utspridda vinpimplande Kylie-fans som hängt kvar efter hennes koncert.
Det var nästan fysisk plågsamt. Så vi lämnade stället efter ungefär 20 minuter, även om jag gärna hade dragit en dans bara för att jag ändå klätt upp mig och kommit dit- och för Peters skull. Full fart, Peter...

Målet blev Blue Moon Bar. Har inte varit i deras nya lokaler, men det visade sig att det fick bli en annan gång. Stället var stängt, trots att det var lill-lördag. Nästa anhalt blev det ack så mytomspunna Spy Bar. Ända sedan unga år har det legat en slags mystik kring det stället. Klubben alla vill in på - men få någonsin gör.
Typ den bilden har jag haft av Spy Bar. Och till skillnad från dessa massor som blivit nekade gång på gång, så har jag aldrig varit intresserad av att ens göra ett försök. Har aldrig varit en Stureplansmänniska, och kommer knappast bli det heller.
Så döm av min förvåning när vi promenerade förbi och vakten praktiskt taget slet in oss innan vi ens hann göra motstånd. Och så plötsligt var jag bara där!
Inne på Spy Bar. Stället man hört så mycket om. The one and only.
Visserligen kanske "Spyans" storhetstid är över sedan ganska länge, men det var ändå med andakt jag smög uppför trapporna i min alltför överklädda otufit.
Bara för att mötas av ännu en besvikelse.
Folktomma, halvtrista rum mötte oss, och jag kände mig direkt malplacerad i min dansanta outfit. Inte ett enda dansgolv - jag som trott att Spy Bar erbjöd mer än så!
Jag menar: What was all the fuss about? Ingenting speciellt alls i mina ögon. Och jag som inte trodde att bratsen kunde sjunka lägre i mina ögon.

Det blev en blixtvisit innan vi med allt mer sjunkande partystämning letade vidare. O-baren var stendöd, Solidaritet var stängt och vår sista utväg Golden Hits var i stort sett ödelagt.
En onsdag! Lill-lördag!
Vi fattade ingenting.
Så efter en superlyckad födelsedagsmiddag med en totalt misslyckad efterföljande partykväll valde vi att bege oss hemåt för att istället spara våra slantar till resan nästa vecka.
5 dagar kvar nu. 5 springande dagar. Eller åtminstone 3-4...
I Vegas lär jag inte jogga många steg.

Cascada hjälper mig!

En lättare träningsvärk sedan gårdagen har börjat infinna sig, vilket gjorde dagens löpande lite mer trögstartat. Dessutom kom jag hem från jobbet vid niotiden, och var måttligt sugen på att ge mig ut. Men springa bör man, annars gör man... fel.
Jag har för avsikt att göra rätt.
Sprang en längre stund idag än igår, men något kortare sträcka blev det. (Enligt google map) Antar att det hänger samman med att jag känner mig lite tung i kroppen efter igår. Startade försiktigare och höll ett allmänt lågt tempo. Jag känner att det här med lågt tempo är min grej.

När jag möter spänstiga kvinnor med svischande armar och höga, långa löpsteg väljer jag att sjunka in i min egen värld- fokusera blicken på någonting långt borta och helt enkelt låtsas att varken hon eller jag existerar. Detta gör jag även lite av det enkla skäl att min klädsel knappast är något att skryta med i joggingsammanhang. Inte i något sammanhang egentligen. Även om jag idag hade en grymt snygg hoodie.
Det är shortsen och skorna som klingar lite falskt bara.

Mot slutet började jag faktiskt piggna till en aning, så jag lade på en slutspurt värdig Sanna Kallur. Var även tvungen att ta några ystra danssteg till Cascadas Everytime we touch (om den heter så). Älskar båda versionerna, men detta var den fartigaste varianten- som är omöjligt att inte ryckas med av!

Personligt Rekord

Jag kommer aldrig klara det här!
Tjejmilen är en mil. Det är en HEL mil. Vet ni hur långt det är? Det är lixom... nästan tre gånger så långt som jag sprang igår kväll. Vilket skämt.
Och med tanke på att sommaren i år verkar ha valt att hålla sig varm blir det inte direkt enklare. Själva sträckan på ca 4 kilomter var kanske ingen killer, men i den heta solnedgången smälte jag bort snabbare än en Vaniljpuck i Sahara. Min kropp måste ha utsöndrat ungefär 7 liter vätska på den sträckan, och det fanns inte direkt vattenstationer längs vägen.
Från Tekniska Högskolan till Slussen hann jag innan värmen blev för mycket. Med dunkande huvudvärk och sprittande ben promenerade jag sedan den sista biten till Skanstull, varifrån jag fick skjuts hem.
Hur löser man detta? Vet någon? Jag är inte lockad av tanken på att bära med mig en vattenflaska. Och dricker jag en liter precis innan jag ger mig ut kan det tydligen resultera i håll.
Tips är välkomna!
För att mildra det hela efteråt kan jag av egen erfarenhet (från igår, givetvis) rekommendera sushi. Saltet i soyan är som balsam för svettiga själar, skölj sedan ner med flera glas vatten.

Nöjd är jag ändå, med tanke på att jag orkade betydligt längre än jag hade trott. Dessutom krossade jag mitt gamla rekord på 2,5 kilometer. Och gjorde det dessutom på ungefär samma tid...Tackar min mp3-spelare med speedad musik för det.

ps. Jag konstaterade att jag verkligen ser ut som en TÖNT i mina improviserade löparkläder. Eventuellt publiceras Dagens Träningsoutfit i denna träningsdagbok så småningom. ds.

Nystart!

Med uråldrig läkekonst healade jag min fot relativt snabbt, och redan igår bestämde jag mig för att sätta igång. Ville dock inte överanstränga foten efter veckans övningar, så det fick stanna vid en timmes rask promenad. (Med tung packning, bör tilläggas).
Dock är detta inte någonting som rör mig i ryggen, då jag på mitt förra jobb promenerade runt ett par mil om dagen. Och de takterna sitter tydligen i, vilket jag knappast räknat med efter ett års stillasittande arbete.
Skönt! Då har man lite flås- om än bara i promenadklassen.
Ikväll tänkte jag bege mig ut igen. Förhållandena är idealiska. Lite lagom blåsigt, jag är ledig och har dessutom lyckats hitta ett par ypperliga shorts att springa i.
Ingenting borde kunna hindra mig.

Planen är att jag skall röja upp lite här hemma, äta någonting och sedan springa i kanske en halvtimme. Det är lagom att börja med. Om jag ens orkar det. Men efter en gedigen måltid bestående av halloumi med diverse salladsblad och lite sparris borde jag vara oslagbar.
Återkommer med resultat.

ps. Har dessutom hittat min stegräknare på vinden + min mp3-spelar som kommer bli en stor räddning i löpspåret. Det visade sig att det är ca 450 steg från t-banan och hem till mig. Och då bor jag ändå extremt nära. Det är för mig en gåta hur folk lyckas gå så lite som 3-4000 steg om dagen. Vad GÖR ni egentligen, människor?

Solsting och healing

Det känns redan bättre i foten! Hallelujah!
Kanske kan jag börja springa redan efter helgen. Just nu bekymrar den mig knappt alls. Istället är det annat som gett mig magknip idag, men det blev inte så farligt som jag fasat för. Saker och ting är oftast inte så komplicerade som man tror.

Krossade drömmar och fot

Och så precis när jag var redo att snöra på mig de där skorna för att ge mig ut i den ljumma sommarkvällen, så krossades allt.
Bokstavligt talat.
Min rara lilla häst, som med sin valnötsstora hjärna förmodligen inte inser att han väger runt 4-500 kilo, gjorde årtiondets stämpling rakt på min tygskobeklädda fossing. Jag svär på att man kunde höra ett krasande ljud när stålskon och dess tillhörande hov mosade mina intet ont anande små skelettbitar under sig. En efter en gav de vika under hans tyngd, och från djupet av min strupe steg ett sådant avgrundsvrål upp, att jag svär det kunde höras land och rike runt.
Eller OK. Jag sa "aj" och grinade lite illa.
För just i samma stund dök gårdskarln och hans son upp för att undra hur det gick med mig. Och man är ju inte mer kvinna än att man håller masken inför manligt folk när man skadar sig. Åtminstone inte jag.
Väl hemma insåg jag att kvällens planerade springrunda fick ta en rain check. Det var en möda bara att ta sig upp för trapporna i porten. För att inte tala om tanken på att gå i högklackat till helgen. Hu!!
Så med andra ord var det faktiskt inte ren lathet eller dålig planering som denna gång gjorde att jag skjuter på träningen.
Är de inte för underbara, de små hästarna?

Snart så...

Alltså jag vet inte vad som hände.
Igår blev det lite utgång, och idag var jag i full färd med att boka hotell och sondera terrängen i USA litegranna inför resan om två veckor.
Det är verkligen sinnessjukt. Las Vegas om fjorton dagar. Helikopterflyg över Grand Canyon, barndomsdrömmar skall uppfyllas på Disneyland i Los Angeles och jag är redan i extas!
Allting är bokat nu, så imorgon bör jag kunna få på mig dojjorna.
Undrar bara vad jag ska klä mig i? Vad klär man sig i?
Mjukisbyxor lär ju bli lite varmt? Måste man köpa bananahammocks?
Jag är ju för bövelen pank. Flyg till LV är ingen pannkaka alltså.
Men jag är definitivt en pank-aka nu.

Dag 1. Eller vad som borde vara dag 2.

Som alla vet skulle karusellen dragit igång igår, och jag ber tusen gånger om ursäkt för eventuella olägenheter denna försening kan ha orsakat. Till mitt försvar hänvisar jag till gårdagens späckade schema, som återgavs i lördagens inlägg här på sidan.
Och inte ens det lyckades jag följa!
Istället blev det sol och bad på några ödsliga klippor - långt borta från mina nytvättade gamla joggingskor som grävts fram och rustats till toppskick. (nåja..)

Hittills har jag alltså uppnått noll resultat. Och imorse var jag inte heller särskilt sugen på att gå ut och springa i solgasset, så efter akupunkturen åkte jag till stallet istället. Ridning är ju en typ av motion det också.
Men joggingskorna står ännu orörda. Ikväll, möjligen. Efter jobbet. Då bör jag hinna ta en promenad åtminstone. Om jag nu inte måste skynda till den där festen på Universitetet...