Sanningen om Spy Bar.. En lång historia

Det fick bli en vilodag igår. Kroppen var matt efter både träning och tisdagens sena utgång. Dessutom fyllde jag ju år, och då förtjänar man lite slacking. Så efter ridning och lite jobb gjorde jag mig redo för en sjutusan till födelsedagskväll.

Planen var utstakad: Vi skulle först äta och sedan bege oss vidare till Disco Fever på Annexet. Någonting som jag inbillat mig skulle vara en asball upplevelse full av nostalgi och blinkande discoljus. Så väl uppdressad till discokula, med glittrigaste skorna från Harrod's i London och paljettspäckad kortkort klänning, begav vi oss för att inleda det hela med en garanterat förnöjsam måltid på restaurang Grill. (Det är nu jag ska kontakta Melker och kräva arvode för den gratisreklam detta innebär för hans restaurang)

Som väntat, och som vanligt, var maten grym och vi fick uppleva ytterligare ett nytt rum av de tio teman som finns. (Har avverkat fyra stycken nu, det är jackpot varje gång man får pröva ett nytt) Dessutom var Mikael Nyqvist på plats, så jag var tvungen att sms:a min mamma som diggar honom stenhårt.

Efter maten var det Disco-dags, och vi tog en svindyr taxi till Globen. Vi blev inskickade utan att behöva betala, vilket vi först jublade över. Snart insåg vi dock varför.
Om vi föreställt oss att det hela skulle gå i stil med discona i Saturday Night Fever så kan man väl säga att detta blev ett antiklimax. Vi möttes av ett halvt ödelagt dansgolv i en lokal vars stämning snarare utstrålade begravning än Discofeber...
På scen stod den alltid lika speedade Peter Siepen, och jag tyckte faktiskt synd om honom som lade ner så mycket energi på detta. Svartklädda såskoppar som knappt orkade lyfta på fötterna, en stillastående discokula i taket som inte supportades av så mycket som en enda strålkastare och så dessa enorma ytor med några få utspridda vinpimplande Kylie-fans som hängt kvar efter hennes koncert.
Det var nästan fysisk plågsamt. Så vi lämnade stället efter ungefär 20 minuter, även om jag gärna hade dragit en dans bara för att jag ändå klätt upp mig och kommit dit- och för Peters skull. Full fart, Peter...

Målet blev Blue Moon Bar. Har inte varit i deras nya lokaler, men det visade sig att det fick bli en annan gång. Stället var stängt, trots att det var lill-lördag. Nästa anhalt blev det ack så mytomspunna Spy Bar. Ända sedan unga år har det legat en slags mystik kring det stället. Klubben alla vill in på - men få någonsin gör.
Typ den bilden har jag haft av Spy Bar. Och till skillnad från dessa massor som blivit nekade gång på gång, så har jag aldrig varit intresserad av att ens göra ett försök. Har aldrig varit en Stureplansmänniska, och kommer knappast bli det heller.
Så döm av min förvåning när vi promenerade förbi och vakten praktiskt taget slet in oss innan vi ens hann göra motstånd. Och så plötsligt var jag bara där!
Inne på Spy Bar. Stället man hört så mycket om. The one and only.
Visserligen kanske "Spyans" storhetstid är över sedan ganska länge, men det var ändå med andakt jag smög uppför trapporna i min alltför överklädda otufit.
Bara för att mötas av ännu en besvikelse.
Folktomma, halvtrista rum mötte oss, och jag kände mig direkt malplacerad i min dansanta outfit. Inte ett enda dansgolv - jag som trott att Spy Bar erbjöd mer än så!
Jag menar: What was all the fuss about? Ingenting speciellt alls i mina ögon. Och jag som inte trodde att bratsen kunde sjunka lägre i mina ögon.

Det blev en blixtvisit innan vi med allt mer sjunkande partystämning letade vidare. O-baren var stendöd, Solidaritet var stängt och vår sista utväg Golden Hits var i stort sett ödelagt.
En onsdag! Lill-lördag!
Vi fattade ingenting.
Så efter en superlyckad födelsedagsmiddag med en totalt misslyckad efterföljande partykväll valde vi att bege oss hemåt för att istället spara våra slantar till resan nästa vecka.
5 dagar kvar nu. 5 springande dagar. Eller åtminstone 3-4...
I Vegas lär jag inte jogga många steg.