Krossade drömmar och fot

Och så precis när jag var redo att snöra på mig de där skorna för att ge mig ut i den ljumma sommarkvällen, så krossades allt.
Bokstavligt talat.
Min rara lilla häst, som med sin valnötsstora hjärna förmodligen inte inser att han väger runt 4-500 kilo, gjorde årtiondets stämpling rakt på min tygskobeklädda fossing. Jag svär på att man kunde höra ett krasande ljud när stålskon och dess tillhörande hov mosade mina intet ont anande små skelettbitar under sig. En efter en gav de vika under hans tyngd, och från djupet av min strupe steg ett sådant avgrundsvrål upp, att jag svär det kunde höras land och rike runt.
Eller OK. Jag sa "aj" och grinade lite illa.
För just i samma stund dök gårdskarln och hans son upp för att undra hur det gick med mig. Och man är ju inte mer kvinna än att man håller masken inför manligt folk när man skadar sig. Åtminstone inte jag.
Väl hemma insåg jag att kvällens planerade springrunda fick ta en rain check. Det var en möda bara att ta sig upp för trapporna i porten. För att inte tala om tanken på att gå i högklackat till helgen. Hu!!
Så med andra ord var det faktiskt inte ren lathet eller dålig planering som denna gång gjorde att jag skjuter på träningen.
Är de inte för underbara, de små hästarna?