Idag såg jag ett isblock på trottoaren mitt i stan. Det var fasinerande, tyckte somliga. En såkallad långvarig turist fann denna upplevelse så fascinerande att han en lång stund stod och betraktade isen, innan han slutligen tog mod till sig och rörde vid den. Hörde ni? Han rörde vid isblocket!
Det kan han nu åka hem till sitt varma land och skryta om för sina vänner.
Bild på isblocket, inklusive turist, kommer inom kort.
Annars har jag mest ätit tryfflar och köpt bord idag. Ett redigt bord blev det, men tyvärr ingen tid för att springa. Riktigt frustrerande med tanke på hur mkt jag stoppat i mig idag och igår. Det blir med tung buk jag ger mig av till loppet på söndag. Och jag glömde även hämta min nummerlapp idag!!!
fredag 29 augusti 2008
torsdag 28 augusti 2008
hann inte
Blev inget spring idag. Jag hann helt enkelt inte.
Gick upp i ottan för att åka och köpa stolar till det magnifika köksbord vi kom över häromdagen. Då vi redan spenderat båda våra skjortor på detta unika och designade bord bestämde vi oss för att skapa en kontrast i det hela genom att låta stolarna hamna på en mildare prisnivå.
Så vi åkte till Ikea.
Vilket faktiskt inte blev fy skam, så hädanefter kommer våra rövar vila på denna skönhet:
Givetvis inte båda våra rövar på en och samma stol. Vi köpte fler förstår ni väl?
Hur som helst passade det utmärkt till lilla svarta bordet och övrig inredning i köket som nu nästan är helt klart. Kände mig mycket stolt efter att jag knåpat ihop stolarna i största hemlighetsmakeri. Lurade nämligen karln min att jag åkte till stallet, medan jag i själva verket åkte hem och storstädade hela lägenheten. Kände mig som en riktig fuling där, som var tvungen att hålla masken när han ringde. Men det verkar som han inte anade någonting!
Efter att jag städat som en tok insåg jag att klockan var dags att göra sig redo för att gå till jobbet. Därav ingen träning.
Men det är nog lugnt. Känner mig så fit nu. Det funkar ändå ska vi se.
Gick upp i ottan för att åka och köpa stolar till det magnifika köksbord vi kom över häromdagen. Då vi redan spenderat båda våra skjortor på detta unika och designade bord bestämde vi oss för att skapa en kontrast i det hela genom att låta stolarna hamna på en mildare prisnivå.
Så vi åkte till Ikea.
Vilket faktiskt inte blev fy skam, så hädanefter kommer våra rövar vila på denna skönhet:
Givetvis inte båda våra rövar på en och samma stol. Vi köpte fler förstår ni väl?
Hur som helst passade det utmärkt till lilla svarta bordet och övrig inredning i köket som nu nästan är helt klart. Kände mig mycket stolt efter att jag knåpat ihop stolarna i största hemlighetsmakeri. Lurade nämligen karln min att jag åkte till stallet, medan jag i själva verket åkte hem och storstädade hela lägenheten. Kände mig som en riktig fuling där, som var tvungen att hålla masken när han ringde. Men det verkar som han inte anade någonting!
Efter att jag städat som en tok insåg jag att klockan var dags att göra sig redo för att gå till jobbet. Därav ingen träning.
Men det är nog lugnt. Känner mig så fit nu. Det funkar ändå ska vi se.
onsdag 27 augusti 2008
Phantom of the Paradise
Måste bara dela med mig av ett av filmhistoriens härligaste klipp. Från en alldeles för okänd film, som är värd att ses om och om igen.
Detta är Phoenix (Jessica Harper) som äntrar 70-talets förlaga till Idol-audition...
okej, hade inte den här datorn eller youtube eller vad det nu är varit så jävla fucked up så hade jag kunnat kopiera in videon här. Nu får det räcka med en länk. Skitgrejer.
http://www.youtube.com/watch?v=Q8MjggvRvqw
Detta är Phoenix (Jessica Harper) som äntrar 70-talets förlaga till Idol-audition...
okej, hade inte den här datorn eller youtube eller vad det nu är varit så jävla fucked up så hade jag kunnat kopiera in videon här. Nu får det räcka med en länk. Skitgrejer.
http://www.youtube.com/watch?v=Q8MjggvRvqw
Näst sista träningspasset...
Några få dagar kvar, och imorgon tänker jag springa det sista träningspasset. Har märkt att jag oftast är som piggast i benen efter ungefär två dagars vila, därav denna planering. Jag får bara hoppas jag hinner imorgon, för jag ska både jobba kväll och hinna ut till stallet innan. Vi får se, vi får se.
Skulle även vilja sola solarium, vilket jag aldrig gör, för att vara lite extra snygg i helgen. Karln min fyller år och jag vet fortfarande inte vad jag ska hitta på åt honom.
Anyway. Idag var en helt vanlig dag med en helt vanlig runda. Ökade tempot i intervaller, för att se hur det kändes. Jodå, det kan nog fungera att klämma in springandet på under en timme. Eller någon minut över en timme. Vi får se.
Blev nästan påkörd av en dum bil idag också. Men det var inte särskilt actionfyllt så jag går inte in mer på det.
Skulle även vilja sola solarium, vilket jag aldrig gör, för att vara lite extra snygg i helgen. Karln min fyller år och jag vet fortfarande inte vad jag ska hitta på åt honom.
Anyway. Idag var en helt vanlig dag med en helt vanlig runda. Ökade tempot i intervaller, för att se hur det kändes. Jodå, det kan nog fungera att klämma in springandet på under en timme. Eller någon minut över en timme. Vi får se.
Blev nästan påkörd av en dum bil idag också. Men det var inte särskilt actionfyllt så jag går inte in mer på det.
tisdag 26 augusti 2008
När jag startade denna träningsdagbok/blogg visste jag att det var dömt att misslyckas. Inte för att jag tvivlade på min tävlingsinstikt eller beslutet att klara själva springandet, utan för att jag helt enkelt inte är en blogging kind of girl.
På min fritid har jag alltid gillat att aktivera mig själv. Som små hade jag och mina syskon aldrig några tv-spel hemma, vi fick helt enkelt gå ut och leka eller hitta på någonting annat skoj om vi var uttråkade. Som att t.ex. spela in såpoperor regisserade av min storebror, efter manus av mig, med samtliga av oss i rollerna som endera utnyttjade barn eller kärlekskranka kaniner på afrikaresor. Det hände även att vi producerade vad som kan antas vara de fumligaste legofilmerna någonsin filmade.
Ha i minnet att jag vid tidpunkten för detta var runt 12 år.
Senare var det ridning och karate som tog upp min tid. Medan klasskamraterna åkte och fikade i stan packade jag träningsväskan och slet mig grön och blå. Jag trivdes bäst så. Kom jag sedan hem till en tråkig lägenhet skrev jag en novell. Eller målade en tafflig tavla. Eller byggde ett legoslott av småsyskonens lego. TV intresserade mig aldrig, förutom torsdagskvällar kl. 20.00.
I gymnasiet började jag övningsköra. Inför sista läsåret köpte jag en häst (efter något års riduppehåll sedan ponnyn dog), jobbade i genomsnitt 18 timmar/vecka på Konsum och pluggade givetvis stenhårt för att fullfölja mina studier som av någon outgrundlig anledning hopat sig inför de sista terminerna. (Jag varnar er, skolkar man skitmycket under första och andra ring finns risken att det faller sig som så under sista året.)
När jag nyligen hittade en gammal kalender trodde jag inte det var sant. Det var nästan löjligt så fullsmockad den var. Med fester, möten med ungdomssektionen på ridklubben, jobb, plugg, tävlingar, träningar. Jag log lite åt minnet och konstaterade att det faktiskt inte vore så dumt att ha det så igen. Alltid på språng, alltid någonting som behöver göras.
Och så slog det mig att jag ju faktiskt precis skjutit av startskottet för en period i mitt liv som med största sannolikhet kommer bli minst lika hektisk. På ett gränslöst roligt och inspirerande sätt, givetvis. För att inte tala om allt jag hittills styrt och roddat med denna sommar.
Man skulle kunna säga att en blogg inte direkt har första prioritet när det gäller klassifiering av mina aktiviteter.
Så med detta i åtanke tycker jag ändå jag varit hyfsat duktig.
På söndag är loppet. Jag har haft grymma dagar nu. Skorna sitter som smäck och kroppen är på gång. Mp3-n återuppstod och alla äro vi lyckliga. Kanske får jag även en publik som innebär ett mycket kärt återseende.
Ett återseende där jag kommer se ut som en gammal svettgeggamoja. Men det är skitsamma.
Nu gör vi det här.
På min fritid har jag alltid gillat att aktivera mig själv. Som små hade jag och mina syskon aldrig några tv-spel hemma, vi fick helt enkelt gå ut och leka eller hitta på någonting annat skoj om vi var uttråkade. Som att t.ex. spela in såpoperor regisserade av min storebror, efter manus av mig, med samtliga av oss i rollerna som endera utnyttjade barn eller kärlekskranka kaniner på afrikaresor. Det hände även att vi producerade vad som kan antas vara de fumligaste legofilmerna någonsin filmade.
Ha i minnet att jag vid tidpunkten för detta var runt 12 år.
Senare var det ridning och karate som tog upp min tid. Medan klasskamraterna åkte och fikade i stan packade jag träningsväskan och slet mig grön och blå. Jag trivdes bäst så. Kom jag sedan hem till en tråkig lägenhet skrev jag en novell. Eller målade en tafflig tavla. Eller byggde ett legoslott av småsyskonens lego. TV intresserade mig aldrig, förutom torsdagskvällar kl. 20.00.
I gymnasiet började jag övningsköra. Inför sista läsåret köpte jag en häst (efter något års riduppehåll sedan ponnyn dog), jobbade i genomsnitt 18 timmar/vecka på Konsum och pluggade givetvis stenhårt för att fullfölja mina studier som av någon outgrundlig anledning hopat sig inför de sista terminerna. (Jag varnar er, skolkar man skitmycket under första och andra ring finns risken att det faller sig som så under sista året.)
När jag nyligen hittade en gammal kalender trodde jag inte det var sant. Det var nästan löjligt så fullsmockad den var. Med fester, möten med ungdomssektionen på ridklubben, jobb, plugg, tävlingar, träningar. Jag log lite åt minnet och konstaterade att det faktiskt inte vore så dumt att ha det så igen. Alltid på språng, alltid någonting som behöver göras.
Och så slog det mig att jag ju faktiskt precis skjutit av startskottet för en period i mitt liv som med största sannolikhet kommer bli minst lika hektisk. På ett gränslöst roligt och inspirerande sätt, givetvis. För att inte tala om allt jag hittills styrt och roddat med denna sommar.
Man skulle kunna säga att en blogg inte direkt har första prioritet när det gäller klassifiering av mina aktiviteter.
Så med detta i åtanke tycker jag ändå jag varit hyfsat duktig.
På söndag är loppet. Jag har haft grymma dagar nu. Skorna sitter som smäck och kroppen är på gång. Mp3-n återuppstod och alla äro vi lyckliga. Kanske får jag även en publik som innebär ett mycket kärt återseende.
Ett återseende där jag kommer se ut som en gammal svettgeggamoja. Men det är skitsamma.
Nu gör vi det här.
lördag 23 augusti 2008
Abstinens och tråkiga besked från mitt förflutna
Efter att trist nog inte hunnit ut på två dagar såg jag till att ta en riktigt ordentlig sväng igår. Det kändes sjukt bra, så jag valde att springa vidare där jag annars brukar svänga och ta rundan hemåt. Glad i hågen travade jag på längs grusvägen ut mot lummiga Djurgården, supportad av fantastiska skor, fantastisk sport-bh och fantastisk musik.
Och så blev allting tyst.
Och displayen blev svart.
Och jag kunde plötsligt höra varje steg mot gruset, varje andetag och alldeles för mycket av mina egna tankar.
Batteriet var slut i min mp3-spelare. Min relativt nyladdade mp3-spelare som borde hållit sig vid liv minst en halvtimme till. Den bara dog. Och hur tragisk en sådan förlust än må vara är det ju ingen anledning till att även jag ska dö. Så jag kämpade vidare, lite lagom buttert, och tvingades löpa hela sträckan hemåt i en brusande odefinierbar cocktail av skällande hundar, bilmotorer, skrikande småbarn och mina egna, töntiga andetag. Jag låter verkligen som en tönt när jag andas.
Fick dessutom lite uppdatering kring vad som pågår i mina gamla hoods ute på Värmdö. Illa nog verkar det som att en kollektiv ätstörning breder ut sig över ön. En vän till mig har sedan ganska länge varit sjuk, och hon vet om det själv och hon kämpar på med det.
Nu verkar resten av packet därute valt att gå i hennes fotspår, med den lilla skillnaden att de verkligen inte är i närheten av att inse vad det är som pågår.
Och jag minns att det bästa med att flytta från Värmdö var att slippa höra dessa ständiga kommentarer om att någon bara druckit ett glas juice på hela dagen och en annan minsann gått ned 4 kilo och en tredje är sååå himla fet för hon kommer inte i sina byxor i damstorlek 32.
Jag orkar inte höra på skiten. Det är sorgligt, det är vad det är .
Och så blev allting tyst.
Och displayen blev svart.
Och jag kunde plötsligt höra varje steg mot gruset, varje andetag och alldeles för mycket av mina egna tankar.
Batteriet var slut i min mp3-spelare. Min relativt nyladdade mp3-spelare som borde hållit sig vid liv minst en halvtimme till. Den bara dog. Och hur tragisk en sådan förlust än må vara är det ju ingen anledning till att även jag ska dö. Så jag kämpade vidare, lite lagom buttert, och tvingades löpa hela sträckan hemåt i en brusande odefinierbar cocktail av skällande hundar, bilmotorer, skrikande småbarn och mina egna, töntiga andetag. Jag låter verkligen som en tönt när jag andas.
Fick dessutom lite uppdatering kring vad som pågår i mina gamla hoods ute på Värmdö. Illa nog verkar det som att en kollektiv ätstörning breder ut sig över ön. En vän till mig har sedan ganska länge varit sjuk, och hon vet om det själv och hon kämpar på med det.
Nu verkar resten av packet därute valt att gå i hennes fotspår, med den lilla skillnaden att de verkligen inte är i närheten av att inse vad det är som pågår.
Och jag minns att det bästa med att flytta från Värmdö var att slippa höra dessa ständiga kommentarer om att någon bara druckit ett glas juice på hela dagen och en annan minsann gått ned 4 kilo och en tredje är sååå himla fet för hon kommer inte i sina byxor i damstorlek 32.
Jag orkar inte höra på skiten. Det är sorgligt, det är vad det är .
torsdag 21 augusti 2008
Där ser ni...
...att det visst kan hända er. Hur många av er har varit i Spanien? De flesta, va? Just det!
Som sagt var det även svenskar ombord, plus en massa barn. Det händer nämligen även svenskar och barn. Piloten väljer inte direkt ut vilken typ av passagerare som ska vara ombord när det är dags. Inför döden är vi alla lika.
Kan inte folk bara sluta påstå att det är riskfritt att flyga och att det är världens säkraste transportmedel och att de inte förstår hur man kan vara så panikslaget livrädd som JAG ÄR för just flygning?
Visserligen flyger även jag once in a while, men jag är inte så naiv att jag blir mer rädd för att det nyligen hänt en olycka. Snarare flyger jag hellre just efter att det hänt en olycka, eftersom det borde vara just då det är som allra mest säkerhetspådrag. Vem av er tror att man skulle kunnat få med en nagelfil av stål i handbagaget på ett plan till USA för sisådär 6 år sedan?
Ingen? Nej, jag tänkte väl det. Ändå var det just vad jag fick när jag flög dit i somras. Av rent misstag förstås. Men då vill jag ändå påstå att säkerhetspersonalens misstag var en aning grövre.
Ren tur för dem att jag inte var den ökende Nailripperkiller...
Kort sagt: Flygning är farligt, man kan dö. Jag visste det redan tidigare, övriga påmindes om det idag.
Precis som med alla andra händelser där människor dör i förtid är detta en fruktansvärd tragedi och mina tankar går till de anhöriga. I övrigt påverkar det mig inte mer än att jag i framtiden kommer vägra att sitta kvar på ett plan som krånglar och gör upprepade startförsök...
Som sagt var det även svenskar ombord, plus en massa barn. Det händer nämligen även svenskar och barn. Piloten väljer inte direkt ut vilken typ av passagerare som ska vara ombord när det är dags. Inför döden är vi alla lika.
Kan inte folk bara sluta påstå att det är riskfritt att flyga och att det är världens säkraste transportmedel och att de inte förstår hur man kan vara så panikslaget livrädd som JAG ÄR för just flygning?
Visserligen flyger även jag once in a while, men jag är inte så naiv att jag blir mer rädd för att det nyligen hänt en olycka. Snarare flyger jag hellre just efter att det hänt en olycka, eftersom det borde vara just då det är som allra mest säkerhetspådrag. Vem av er tror att man skulle kunnat få med en nagelfil av stål i handbagaget på ett plan till USA för sisådär 6 år sedan?
Ingen? Nej, jag tänkte väl det. Ändå var det just vad jag fick när jag flög dit i somras. Av rent misstag förstås. Men då vill jag ändå påstå att säkerhetspersonalens misstag var en aning grövre.
Ren tur för dem att jag inte var den ökende Nailripperkiller...
Kort sagt: Flygning är farligt, man kan dö. Jag visste det redan tidigare, övriga påmindes om det idag.
Precis som med alla andra händelser där människor dör i förtid är detta en fruktansvärd tragedi och mina tankar går till de anhöriga. I övrigt påverkar det mig inte mer än att jag i framtiden kommer vägra att sitta kvar på ett plan som krånglar och gör upprepade startförsök...
Svenskar - mer skyddade än vi förstår?
Svenskar tycks alltid klara sig. Det är uppenbart att man är född i rätt land om man är sugen på ett långt, tryggt och smärtfritt liv.
Vi deltar inte aktivt i några krig, bara smyger lite åt sidan så att de som vill kan hålla på med sitt medan vi blundar och håller för öronen tills det är över.
Vi har inga jordbävningar, tornados, vulkaner eller tsunamis.
Vi har inte crack, vilket är en drog som har stor betydelse vid majoriteten av alla våldsbrott i USA.
Vi har än så länge sluppit undan terrorister. De inser väl helt enkelt att svenskar är alltför tillbakadragna och medgörliga för att ett attentat överhuvudtaget skulle ge någon reaktion, mer än lite landssorg.
Vi har inte Josef Fritzl.
Vi har inte Bush.
Vi har bannemej inte ens några rejäla seriemördare. De som finns är bara ett gäng mentalt handikappade wannabes som claimar hela europas olösta mord de senaste tio åren, som för att nå upp till någon slags Manson-status. De mördar inte ens folk - de bara påstår sig ha gjort det eller menar att de eventuellt kan ha gjort det, att det "inte kan uteslutas". Yeah right...
Vi växer upp, går på dagis utan att bli torterade i källaren, går i skolan utan att bli nedskjutna av våra klasskamrater, går på krogen utan att bli ihjälhoppade av dörrvakterna (oftast), åker taxi utan att bli ritualmördade, genomgår graviditeter utan att någon skär ut och stjäl barnet, föder på ett kliniskt rent sjukhus och kan åka hem efteråt utan risk för att bli ihjälbombade på vägen eller trampa på en mina i trädgården. Och så är cirkeln sluten.
Vi har kort sagt ingenting att vara rädda för egentligen.
Inte ens när vi mot alla odds lyckas befinna oss ombord på plan som kraschar med massdöd som följd, så hamnar vi bland de drabbade. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3144938.ab
och alla minns väl även: http://www.expressen.se/nyheter/1.842202/mirakelsvensken
Svenskar måste onekligen vara världens tryggaste folk, det är inte tu tal om saken.
Vi deltar inte aktivt i några krig, bara smyger lite åt sidan så att de som vill kan hålla på med sitt medan vi blundar och håller för öronen tills det är över.
Vi har inga jordbävningar, tornados, vulkaner eller tsunamis.
Vi har inte crack, vilket är en drog som har stor betydelse vid majoriteten av alla våldsbrott i USA.
Vi har än så länge sluppit undan terrorister. De inser väl helt enkelt att svenskar är alltför tillbakadragna och medgörliga för att ett attentat överhuvudtaget skulle ge någon reaktion, mer än lite landssorg.
Vi har inte Josef Fritzl.
Vi har inte Bush.
Vi har bannemej inte ens några rejäla seriemördare. De som finns är bara ett gäng mentalt handikappade wannabes som claimar hela europas olösta mord de senaste tio åren, som för att nå upp till någon slags Manson-status. De mördar inte ens folk - de bara påstår sig ha gjort det eller menar att de eventuellt kan ha gjort det, att det "inte kan uteslutas". Yeah right...
Vi växer upp, går på dagis utan att bli torterade i källaren, går i skolan utan att bli nedskjutna av våra klasskamrater, går på krogen utan att bli ihjälhoppade av dörrvakterna (oftast), åker taxi utan att bli ritualmördade, genomgår graviditeter utan att någon skär ut och stjäl barnet, föder på ett kliniskt rent sjukhus och kan åka hem efteråt utan risk för att bli ihjälbombade på vägen eller trampa på en mina i trädgården. Och så är cirkeln sluten.
Vi har kort sagt ingenting att vara rädda för egentligen.
Inte ens när vi mot alla odds lyckas befinna oss ombord på plan som kraschar med massdöd som följd, så hamnar vi bland de drabbade. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3144938.ab
och alla minns väl även: http://www.expressen.se/nyheter/1.842202/mirakelsvensken
Svenskar måste onekligen vara världens tryggaste folk, det är inte tu tal om saken.
onsdag 20 augusti 2008
Grrr...
Svisch- svosch, nu vinner jag det här!
Ungefär den känslan hade jag igår när jag inveg mina nya vildkatter. De är inte bara osedvanligt bekväma för att vara ett par sprillans nya skor - de är dessutom mycket snygga för att vara ett par löpskor.
Kände mig som ett pro de la créme där jag flög fram över asfalt och refuger. Ingenting kunde stoppa mig. Ändå inbillade jag mig att det vore oklokt att löpa fullt ut första dagen i ett par nya skor, särskilt när man inte tränat på fyra dagar, så det blev en lite kortare runda. Sprang väl i typ en halvtimme eller så. Mycket spring i benen fanns det kvar, och jag längtade redan till nästa pass.
Därför blev det en liten besvikelse att inte hinna med någonting idag. Nu sitter jag här på jobbet och slutar inte förrän klockan nio denna augustiafton. Och det vet vi ju alla vad augustiaftnar bär i sitt sköte - nämligen skräckinjagande mörker.
Och jag tänker inte springa i mörker. På Östermalm.
Icke sa Nicke!!
Ungefär den känslan hade jag igår när jag inveg mina nya vildkatter. De är inte bara osedvanligt bekväma för att vara ett par sprillans nya skor - de är dessutom mycket snygga för att vara ett par löpskor.
Kände mig som ett pro de la créme där jag flög fram över asfalt och refuger. Ingenting kunde stoppa mig. Ändå inbillade jag mig att det vore oklokt att löpa fullt ut första dagen i ett par nya skor, särskilt när man inte tränat på fyra dagar, så det blev en lite kortare runda. Sprang väl i typ en halvtimme eller så. Mycket spring i benen fanns det kvar, och jag längtade redan till nästa pass.
Därför blev det en liten besvikelse att inte hinna med någonting idag. Nu sitter jag här på jobbet och slutar inte förrän klockan nio denna augustiafton. Och det vet vi ju alla vad augustiaftnar bär i sitt sköte - nämligen skräckinjagande mörker.
Och jag tänker inte springa i mörker. På Östermalm.
Icke sa Nicke!!
måndag 18 augusti 2008
Nya skor
Det har sprungits dåligt de senaste dagarna. Dels pga blåsor på tårna och en vägran att löpa ett endaste steg till i de gamla rishögarna till skor. Dels pga återkommande nacksmärtor och huvudvärk.
Igår köpte jag dock äntligen ett par nya, strålande fina springskor- och jag är kär! Nu bara längtar jag tills jag kan ge mig ut och springa med dem. Kommer känna mig som en helt ny människa skulle jag tro.
Och så tvingades jag ta värktabletter till frukost imorse. Så idag blir det lugnt. Men imorgon ska jag bannemej ut. Hallalujah!
Igår köpte jag dock äntligen ett par nya, strålande fina springskor- och jag är kär! Nu bara längtar jag tills jag kan ge mig ut och springa med dem. Kommer känna mig som en helt ny människa skulle jag tro.
Och så tvingades jag ta värktabletter till frukost imorse. Så idag blir det lugnt. Men imorgon ska jag bannemej ut. Hallalujah!
torsdag 14 augusti 2008
Blåsor på tårna
Efter gårdagens korta men intensiva pass var jag faktiskt lite sugen på att springa till jobbet idag. (ca 6 km) Efter några minuter påmindes jag dock om den meningslösa känslan det innebär att springa utan musik. Efter ytterligare några minuter påmindes jag om de blåsor som jag redan i förra veckan drabbades av på tårna. Då var det en tå (tåtån), nu är det även tåtilla.
And it hurts!
Klarade mig fram till Slussen, dvs ca 4 km, innan jag helt enkelt var tvungen att sakta ner och ta bussen sista biten. Väl framme plåstrade jag om mina stackars tår efter att jag försökt sticka hål på dem. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Skulle behöva andra skor, men jag har inte riktigt lust att prioritera ett par svindyra löpskor som jag typ kommer använda i två veckor till. Speciellt inte när jag behöver så mycket annat till stallet bl.a. där de flesta av mina grejer är i akut behov av att uppgraderas.
Så vad gör man? Billiga löpskor, finns det? Någon som har lust att skänka/ låna ut ett par i strl 39? Eller eg. borde jag kanske ha 40 nu för att med all säkerhet undvika att nudda i framkanten med tåspetsarna...
ps. mp3-spelaren har kommit på posten nu, har jag fått rapporter om hemifrån. Lycka!
Mina kläder från USA har också kommit och ligger på postuthämtningen, redo att claimas. Tjoflöjt!
And it hurts!
Klarade mig fram till Slussen, dvs ca 4 km, innan jag helt enkelt var tvungen att sakta ner och ta bussen sista biten. Väl framme plåstrade jag om mina stackars tår efter att jag försökt sticka hål på dem. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Skulle behöva andra skor, men jag har inte riktigt lust att prioritera ett par svindyra löpskor som jag typ kommer använda i två veckor till. Speciellt inte när jag behöver så mycket annat till stallet bl.a. där de flesta av mina grejer är i akut behov av att uppgraderas.
Så vad gör man? Billiga löpskor, finns det? Någon som har lust att skänka/ låna ut ett par i strl 39? Eller eg. borde jag kanske ha 40 nu för att med all säkerhet undvika att nudda i framkanten med tåspetsarna...
ps. mp3-spelaren har kommit på posten nu, har jag fått rapporter om hemifrån. Lycka!
Mina kläder från USA har också kommit och ligger på postuthämtningen, redo att claimas. Tjoflöjt!
onsdag 13 augusti 2008
saknar musiken
Det börjar bli lite outhärdligt utan mp3-spelaren. Glömde den ju i Gbg, och det har visserligen fungerat, om än med nöd och näppe. Så idag rann droppen över som man inte brukar säga men jag säger det ändå.
Gick upp tidigt för att hinna springa innan stallet. Kände mig otroligt omotiverad och hela kroppen bara skrek "nej nej nej" trots min sprillans nya sport-bh som jag skulle inviga. Motvilligt tvingade jag mina ben upp i jogging, kände hur detta lilla underverk jag iklätt mig höll behagen på bättre plats än någonting annat någonsin förr. Som berg.
Imponerande.
Ändå var det inte tillräckligt för att ge mig glädjen att orka runt hela rundan. Så jag kortade av den en aning. Aldrig att jag saktar ner och går pga trötthet, men ta en kortare runda pga uttråkning - det är en annan sak. Stod helt enkelt inte ut utan musik, och jag är starkt emot att utöva sådant man finner tråkigt eller inte det minsta stimulerande.
Det sög, kort sagt. Och varför, in the name of God, varför ägna sig åt sådant som suger?
Det rimmar inte med min livsfilosofi.
Jag måste ha hem min mp3-spelare NU så jag kan lura min filosofi.
Gick upp tidigt för att hinna springa innan stallet. Kände mig otroligt omotiverad och hela kroppen bara skrek "nej nej nej" trots min sprillans nya sport-bh som jag skulle inviga. Motvilligt tvingade jag mina ben upp i jogging, kände hur detta lilla underverk jag iklätt mig höll behagen på bättre plats än någonting annat någonsin förr. Som berg.
Imponerande.
Ändå var det inte tillräckligt för att ge mig glädjen att orka runt hela rundan. Så jag kortade av den en aning. Aldrig att jag saktar ner och går pga trötthet, men ta en kortare runda pga uttråkning - det är en annan sak. Stod helt enkelt inte ut utan musik, och jag är starkt emot att utöva sådant man finner tråkigt eller inte det minsta stimulerande.
Det sög, kort sagt. Och varför, in the name of God, varför ägna sig åt sådant som suger?
Det rimmar inte med min livsfilosofi.
Jag måste ha hem min mp3-spelare NU så jag kan lura min filosofi.
tisdag 12 augusti 2008
tjoflöjt
Idag har jag köpt en sport-bh. Vet dock inte om jag valde rätt. Vägde mellan två och är nu tveksam till om jag borde tagit denna eller den andra. Men vad gör väl det om hundra år?
(Och nu har alla någonting mer att anteckna i intresseboken)
För övrigt har jag ridit idag, och vi kom riktigt bra överrens min lilla sötnos och jag. Mer än man kan säga om sist jag var ute, då vi genomled någon form av utomkroppslig upplevelse. Besatt, skulle man väl kunnat kalla honom. Av någon typ av väsen som helt enkelt paralyserade hela hans kropp och alla sinnen.
Det var läskigt. Och ingenting jag kan jobba bort eftersom det händer ytterst sporadiskt och givetvis aldrig när jag har med mig någon annan för att be om råd och visa vad det är som händer.
Lömska små väsen, det där.
(Och nu har alla någonting mer att anteckna i intresseboken)
För övrigt har jag ridit idag, och vi kom riktigt bra överrens min lilla sötnos och jag. Mer än man kan säga om sist jag var ute, då vi genomled någon form av utomkroppslig upplevelse. Besatt, skulle man väl kunnat kalla honom. Av någon typ av väsen som helt enkelt paralyserade hela hans kropp och alla sinnen.
Det var läskigt. Och ingenting jag kan jobba bort eftersom det händer ytterst sporadiskt och givetvis aldrig när jag har med mig någon annan för att be om råd och visa vad det är som händer.
Lömska små väsen, det där.
måndag 11 augusti 2008
Om hjärtesorg
Visst känns det bättre att kunna skylla sina problem på det motsatta könet?
Jag gör så ibland, säger att jag är osäker på kärlek för att jag blivit sårad- trots att jag verkligen aldrig blivit sårad utan bara är en misstänksam jävel av naturen.
Jag gör så ibland, säger att jag är osäker på kärlek för att jag blivit sårad- trots att jag verkligen aldrig blivit sårad utan bara är en misstänksam jävel av naturen.
hej o hå, sport-bh
Ökade på sträckan lite till idag, men klämde ändå in det hela på lika lång tid som den kortare svängen. Omedvetet ökat tempo kan ju vara boven i dramat. Om det nu är någon vidare bov... Andra andningen kom aldrig riktigt, jag var pigg som en mört redan från början och blev, så som verkar mest normalt, allt tröttare medan jag sprang. Tvärtemot hur jag känt senaste tiden då de första 20-25 minuterna har varit som mest plågsamma och jag kommit igång och känt mig fräsch först efter halvtimmen.
Mot slutet började jag känna en skavande smärta mot tippen av tåtån. Ja, tån som ligger intill stortån heter ju som bekant (?) tåtån.
Såhär går ramsan:
Stortån
Tåtån
Tåtilla
Tillrosa
Lillpinken
Så nu vet ni det, och behöver inte längre använda er av det felaktiga "långtån".
Hur som helst, tåtån på vänster fot började smärta en aning. Jag kom på att jag igår kväll sett en antydan till blåsa just där, och tvingades inse att det var just denna blåsa som gjorde sig påmind. Mycket riktigt hade den svällt en aning, och jag får verkligen hoppas den behagar försvinna inom väldigt kort. Inte skönt att ha några skor på sig just nu. Travade runt i tofflor på stan idag - i ösregn...
Planen var att hitta sport-bh, men det där är ju en riktig djungel. Enligt en tabell skulle jag ha tredje gradens stöd, eftersom jag ägnar mig åt ridning och löpning. Men tyvärr fanns det ingen sport-bh med just detta stöd. Det fanns upp till grad 2. Och jag tyckte inte någon modell gav vidare stöd. Det guppade rätt friskt oavsett vilken prisklass jag var iklädd, där jag hoppade upp och ner inne i provrummet. Och då har jag ändå inte särskilt mycket att komma med.
Får bli en funderare. Har någon tips?
Hur hårt kan en sport-bh sitta? Är det inte farligt om den trycker så hårt så man i princip får ut brösten genom ryggen? För den modellen var den enda som verkade hålla dem still.
Annars vet jag inte riktigt. Svårt var det åtminstone att veta... Och det känns inte helt hundra att jag fortfarande springer runt med vanliga bh:s.
Mot slutet började jag känna en skavande smärta mot tippen av tåtån. Ja, tån som ligger intill stortån heter ju som bekant (?) tåtån.
Såhär går ramsan:
Stortån
Tåtån
Tåtilla
Tillrosa
Lillpinken
Så nu vet ni det, och behöver inte längre använda er av det felaktiga "långtån".
Hur som helst, tåtån på vänster fot började smärta en aning. Jag kom på att jag igår kväll sett en antydan till blåsa just där, och tvingades inse att det var just denna blåsa som gjorde sig påmind. Mycket riktigt hade den svällt en aning, och jag får verkligen hoppas den behagar försvinna inom väldigt kort. Inte skönt att ha några skor på sig just nu. Travade runt i tofflor på stan idag - i ösregn...
Planen var att hitta sport-bh, men det där är ju en riktig djungel. Enligt en tabell skulle jag ha tredje gradens stöd, eftersom jag ägnar mig åt ridning och löpning. Men tyvärr fanns det ingen sport-bh med just detta stöd. Det fanns upp till grad 2. Och jag tyckte inte någon modell gav vidare stöd. Det guppade rätt friskt oavsett vilken prisklass jag var iklädd, där jag hoppade upp och ner inne i provrummet. Och då har jag ändå inte särskilt mycket att komma med.
Får bli en funderare. Har någon tips?
Hur hårt kan en sport-bh sitta? Är det inte farligt om den trycker så hårt så man i princip får ut brösten genom ryggen? För den modellen var den enda som verkade hålla dem still.
Annars vet jag inte riktigt. Svårt var det åtminstone att veta... Och det känns inte helt hundra att jag fortfarande springer runt med vanliga bh:s.
lördag 9 augusti 2008
Träna + sol = helvete
Fick den briljanta idén att springa till jobbet imorse. Jobbet på söder. Visade sig att det var kortare än jag trodde, bara ca 6 km, men det var ändå lite lagom i den hettan som rådde under förmiddagen.
Solsken. Djävulens påfund när det gäller mig och träning.
Och självklart, som ett brev på posten kom påföljden. Migrän.
Eller vad man kallar det när man har så ont i huvudet att tårarna bara rinner och blicken suddas och man knappt kan tänka på någonting annat än smärtan. Och jag HAR druckit. Flera liter. Både vatten och återhämtningsdryck.
Så jag ringde till min underbara man som sitter hemma i andra änden av stan. Och som den ängel han är lovar han att kasta sig iväg till apoteket och köpa migränmedicin, för att sedan komma hit med den till mig.
Har jag den bästa mannen någonsin eller?
Solsken. Djävulens påfund när det gäller mig och träning.
Och självklart, som ett brev på posten kom påföljden. Migrän.
Eller vad man kallar det när man har så ont i huvudet att tårarna bara rinner och blicken suddas och man knappt kan tänka på någonting annat än smärtan. Och jag HAR druckit. Flera liter. Både vatten och återhämtningsdryck.
Så jag ringde till min underbara man som sitter hemma i andra änden av stan. Och som den ängel han är lovar han att kasta sig iväg till apoteket och köpa migränmedicin, för att sedan komma hit med den till mig.
Har jag den bästa mannen någonsin eller?
onsdag 6 augusti 2008
Bissi äs aj äm
Fullsmockade dagar utan minsta utrymme för dagboksförande. Åkte till götet häromdagen, men tro inte att det hindrar mig från att kämpa vidare mot mitt mål.
Systern jag besöker bor nämligen på ett berg, så jag har tagit det ultimata tillfället i akt att plåga mig upp och ned för de branta backarna omkring hennes hus. Nedför går ju som bekant tämligen enkelt, det är först när jag skall vända tillbaks igen som den riktiga pärsen börjar. Med ömsom uppförsbacke, ömsom lååånga och många serier av trappor har jag utsatt min kropp för större ansträngning än på länge. Trots att tiden jag hållit igång blivit något kortare än hemma så känner jag ändå att jag pressar mig själv till max.
Vilket är otroligt skönt!
Imorgon åker vi hemåt, och då ställs siktet återigen in mot att försöka klättra mig uppåt mot den aktningsvärda milen. Vågar mig inte på några upptäcksfärder i den här ligiststaden. Djurgården känns trots allt en aning tryggare, med eller utan Gärdetmannen...
Nu ska vi äta kladdkaka.
Systern jag besöker bor nämligen på ett berg, så jag har tagit det ultimata tillfället i akt att plåga mig upp och ned för de branta backarna omkring hennes hus. Nedför går ju som bekant tämligen enkelt, det är först när jag skall vända tillbaks igen som den riktiga pärsen börjar. Med ömsom uppförsbacke, ömsom lååånga och många serier av trappor har jag utsatt min kropp för större ansträngning än på länge. Trots att tiden jag hållit igång blivit något kortare än hemma så känner jag ändå att jag pressar mig själv till max.
Vilket är otroligt skönt!
Imorgon åker vi hemåt, och då ställs siktet återigen in mot att försöka klättra mig uppåt mot den aktningsvärda milen. Vågar mig inte på några upptäcksfärder i den här ligiststaden. Djurgården känns trots allt en aning tryggare, med eller utan Gärdetmannen...
Nu ska vi äta kladdkaka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)