Ta sig tid

Det är alltid lika outhärdligt att ge sig ut när någonting väntar på mig efteråt. Som när jag skulle till Grönan, eller i lördags när det var hundra grader ute och jag skulle på kalas sen.
Eller som igår, när vi precis kommit hem från en supermyspicnic på stranden och man ser fram emot att bara sjunka ner i soffan och slökolla på So you think you can dance.
Ändå kan jag inte med att låta bli. Det ska göras, och om det ska göras ska det göras ordentligt. Så en liten runda blev det, i lite högre tempo och med mycket högre motvilja. Dessutom led jag lite av träningsvärk de första tio minuterna, från gårdagens hoppträning med lilla hästen- som gick otroligt bra. För att inte tala om hur fantastiskt roligt det var att hoppa bana igen, med denna enormt begåvade häst som slutligen verkat haja vad hela konceptet går ut på.
Stor kärlek <3

Efter springrundan blev det hur som helst en ballerinakaka, en kexchoklad och Dance, dance, dance. Det enda tv-program jag inte kan slita mig från. På bästa sändningstid.
Igår var jag tyvärr så utmattad att jag somnade mitt i.

Rättelse

Gårdagens inlägg var en aning missvisande. Jag skrev rätt först, sen ändrade jag till fel av någon efterbliven anledning, och sen orkade jag inte ändra tillbaks igen.
Det var alltså Aftonbladet som hade den sönderslitna ungen på löpet.
Expressen basunerade i vanlig ordning ut någon form av bantningstips. Den här gången handlade det tydligen om sommarmat man blir smal av. Jag återgav det som mat med fett. Men det handlade ändå om samma antal kilo man skulle gå ner, och i slutänden kvittar det ju hur.
Poängen var att det ligger så stort fokus på hur man skall kunna reducera sin kroppsmassa att alla andra nyheter ter sig meningslösa i sammanhanget. Förutom de om barn med av hundar sönderslitna ansikten.

Själv citerar jag Keanu Reeves i fråga om att komma i form:
"Ät mindre - träna mer"

Frukten av hårt slit

Igår väntade jag in kvällen. Lördagens dyblöta äventyr ville jag inte riktigt återuppleva, så jag avvaktade tills solen börjat gå ner. Då gav jag mig ut, tung i sinnet och med stort behov av lite frisk luft, press på musklerna och tid att rensa tankarna. Och nog arbetade hjärnan mer än kroppen under detta pass, för trots den längsta rundan jag hittills sprungit och med högre tempo än vanligt - så var jag knappt ens varken trött eller svettig efteråt.
Ändå valde jag att inte springa vidare, jag behövde av personliga skäl komma hem.

Djurgården kan nog vara bra att springa på, problemet är bara att jag är lite rädd att vara där ensam i skymningstider. Speciellt som det bara blir allt mörkare nu. Samtidigt vill jag springa ensam, musiken är mitt sällskap. Det blir ett dilemma det där. Helt makalöst att man ens ska behöva tänka så i Stockholm på 2000-talet.

Makalöst även att folk på 2000-talet fortfarande orkar reagera på vissa saker som man själv blivit immun för redan någon gång 1930. Idag lyder Expressens löpsedeln ungefär "Hunden slet sönder hans ansikte" (http://www.expressen.se/nyheter/1.1246514/tvaaring-fick-tio-hundbett-i-ansikte ) och sedan är det en bild på ett barn med vanställt ansikte och chockad blick.
Ni har sett det förr, så att säga.

Ändå hör jag hur en ung kvinna förskräckt utbrister "OJ" när hon får syn på löpet. Jag vänder på huvudet och ser henne peka, visa detta fasansfulla för sin väninna, som även hon slår handen för munnen. Tillsammans står de sedan där, mumlandes upprört, och betraktar katastrofbeskedet inför dem.
Och jag förstår verkligen inte hur någon fortfarande kan bli så upprörd över en sån sak. Hur någon kan orka lägga så mycket energi på att förfasa sig över någonting som relativt ofta dyker upp i tidningarna.
Eller kanske var det helt enkelt så att det i själva verket var Aftonbladets löp hon lamslogs av?
"Så går du ner 5 kilo - med fett"

Värmeslag

Trotsade värmen och gav mig ut på den längsta rundan hittills. Ungefär 40 minuter höll jag igång, och då måste jag ändå stolt berätta att det ingick diverse uppförsbackar och stekande sol. Försökte dock hålla mig någorlunda i skuggan.
Svetten den lackade och munnen var torrare än en snus i Sahara, men det kändes mycket härligt efteråt. Känner att vid ungefär 30-35 minuter börjar jag komma in i någon andra andning, det jobbiga försvinner och jag skulle i princip kunna fortsätta en bit till.
Problemet är bara att jag vid det laget är så fruktansvärt uttråkad, och alldeles för nära hemmet...
Vad gör man för att inte avlida av uttråkning? Bättre musik... kanske? Musiken idag var ingen större hit. Några bra låtar hade jag fått av min kompis, men några var inte så himla happening. Får ragga vidare på msn. Har själv ingen aning om hur man laddar ner musik, sådant är för kriminella har jag förstått.
Igår var det grillning, kubb och sällskapsspel på en öde ö. Ikväll blir det grillning, sprit och gamla goa vänner något närmare innerstaden. Som jag har sett fram emot detta! Jag som i princip aldrig dricker alkohol, men just ikväll är jag faktiskt sugen.
Hörde jag en skål?

Att älska sig själv

När jag kikade in genom ett skyltfönster idag slogs jag av hur jävla snygg kropp jag har. Kände att jag helt enkelt var tvungen att langa upp mobilen och ta en bild.

Jag, nu - nöjd.

Sen tänkte jag på hur tacksam jag är över att kunna känna så. Alla borde kunna känna så inför sin egen spegelbild, och jag önskar jag hade känt så även när jag var yngre. Fram till för bara 3-4 år sedan avskydde jag min kropp. Jag misshandlade den, svalt och hetsåt om vartannat. Och egentligen handlar det ju inte om min utsida, för jag såg i princip likadan ut då som nu.
Skillnaden sitter endast i mitt huvud, i min själ och mitt sätt att se på mig själv - både utifrån och inifrån.

Jag har äntligen landat någorlunda, och jag hoppas det är någonting alla får uppleva någon gång, oavsett hur den där spegelbilden ser ut...

Jag, för ca 3 år sedan - gravt missnöjd.

Mina skor

På allmän begäran, mina berömda *******!!!

(Önskar fabrikatet publiceras hänvisar jag till marknads- och ekonomiavdelningen.)

Kexchoklad

Man får verkligen hoppas den 31 augusti blir en sval och gärna regnig dag. Det är sanslöst sån skillnad det blir när temperaturen stiger några grader.

Igår var det både varmt och stressigt. Kom hem från jobbet vid fem och skulle vara på plats på Gröna Lund klockan sex, så det fick bli en snabb runda. Men att öka tempot var inte att tala om, det var tungt bara att jogga på i vanlig takt. Trodde knappt jag skulle orka, trots att jag sprang kortare än vanligt, och var nära att ge upp vid något tillfälle. Benen kändes tunga, armarna kändes tunga, magen och axlarna värkte.

Ändå lyckades jag hålla ut och tog mig ända hem i mycket seg och oentusiastisk lunk. Bättre än ingenting!

Senare på kvällen fick jag ägna mig åt styrketräning då jag dumdristigt nog ställde upp som frivillig bärare av denna:

Visserligen ingen tråkig uppgift, då det är alla sanna Gröna Lund-fanatikers stora dröm att få stoltsera med en av dessa troféer.

Som jag trånat genom åren. Suktat, längtat och önskat att det någon gång ska vara min tur. Hundratals hjul har jag sett snurra, tusentals nummer har gått mig förbi - men så äntligen, äntligen stannade pilen på det fält som... min pojkvän spelade på...

Så om jag ska vara petig var det faktiskt inte ens jag som vann. Nej, mina nummer fladdrade förbi som fjärilar en varm sommardag, precis som det alltid varit. Men detta var ändå så nära man bara kan komma, och jag fick ju den stora äran att bära kartongen resten av kvällen, genom hela vår sjukamp. Som jag för övrigt vann - överlägset!

En djävulsk plan

De vet att vi kvinnor kommer gå på det.

Och de vill skada oss. Vill se oss plågas i smärtor.

Det är alldeles uppenbart att kvinnohatare skapade Roller Slide.

Träningsvärk!

Den där satans roller-slide är djävulens manick!
Under dagen igår förvärrades min träningsvärk i magen sakta men säkert. Imorse hade jag svårt att resa mig ur sängen. Jag är förbluffad över att träningsvärk efter tio rullningar kan vara så smärtsamt påtaglig. Nu får man verkligen hoppas det ger resultat också!

Igår blev det inget springa, det fanns inte tillfälle helt enkelt. Stupade i säng redan klockan halv elva med mobilen ställd på väckning kl. 05.20. Planen var att jag skulle upp och springa en vända före jobbet, och på så sätt följa alla råd man hört om att jogga. Dessutom är det ju inte fy skam att ha det avklarat, så resten av dagen blir fri.
Så jag klev upp, drog på mig joggingstassen och sprang ut i morgondiset. Jag sprang, sprang och sprang. Blev trött och matt i kroppen, nästan alldeles slut blev jag.
Och så vaknade jag av att väckarklockan pep.
Jag hade bara drömt. Drömt att jag genomfört ett stenhårt löppass.
Detta irriterade mig så mycket att jag helt enkelt vägrade kliva upp och springa en gång till, min nyvakna kropp var helt övertygad om att den redan gjort sitt för dagen.
Så jag ställde klockan en timme framåt och somnade om.

Ökat tempo

Igår blev det en senare tur än vanligt, jag träffade en kompis och fastnade framför msn där jag fick massa ny springmusik av en annan kompis. Så vid niotiden bar det av, men eftersom jag hade lite ont i knät valde jag att ta en kortare sväng. Dock försvann smärtan ganska snabbt, så jag prövade att öka tempot istället, vilket ledde till en något kortare runda men med betydligt högre tempo. Det kändes bra, ganska häftigt att jag faktiskt kan hålla ett högre tempo under en så lång sträcka som jag ändå gjorde. Blev lite stolt!

När jag kom hem plockade jag fram min roller-slide och gled fram och tillbaks tio gånger för att träna magen och allt det där andra som tv-shop lovade skulle bli trimmat som en nyklippt gräsmatta bara man kört i fem minuter. Köpte den visserligen inte på tv-shop för 800 utan på ÖB för en femtilapp. Mig veterligen skiljer sig denna manick inte överhuvudtaget från originalet.
Idag har jag faktiskt träningsvärk i magmusklerna, om än lätt sådan.
Skönt. Eller Schönt.
Fastnade lite framför stekarskolan på 1000 apor igår. Soran Ismail is the one, fan vad jag har fastnat för den där killen. Enda bloggen jag läser ibland, kolla in på www.1000apor.se

Håll

Jag vet inte vad som händer. Igår fick jag håll efter 20 meter ungefär. Till en början försökte jag ignorera det hela och sprang vidare. Det hjälpte inte. Efter 10 minuter värkte det värre än någonsin på båda sidorna, men jag tvingade mig själv att fortsätta.
Funderade lite på om det är farligt att fortsätta springa när man har håll. Vad är det egentligen som händer i kroppen? Jag sträckte upp armarna, utan effekt.
Sprang vidare.
Vid 15-20 minuter var jag tvungen att sakta in några steg, armar-uppåt-sträck, och sedan köra vidare. Det gjorde ingen större skillnad så jag valde att pressa mig igenom det hela ändå.
The show must go on.
Klyftan skulle knappast låta sig nedslås av lite krämpor, så varför ska jag vara sämre? Har Madonna migrän så tro fan att hon hoppar upp på scen och kör 100% ändå.
Och de är inte mer människor än vad jag är, vi är ändå i grund och botten stöpta i samma form. Så självklart fortsätter jag. Så länge ingen hindrar mig med argumentet att det är farligt på något vis.

Dagen idag kommer ägnas åt att försöka undvika en viss Torgny ~40 som verkar vara ute efter någon form av umgänge med mig. Jag får anta att det ligger någon typ av romantiska intentioner bakom, då jag har svårt att tro att en karl i annat fall skulle lämna ut sitt kort till en person av motsatt kön i samma veva som han tillfrågar densamme om gemensam dinering.

Vad är det med äldre karlar och mig egentligen? Vad är det egentligen med mitt utseende som attraherar pappagenerationen? Ända sedan riktigt unga dar har detta följt mig.
Och jag som är ett huge fan of lammkött...

Min bror

Min bror ska alltid vara värst. Han hörs och syns jämt, är hejdlöst bekräftelsekåt och lever i princip på uppmärksamhet. Vilket visserligen kan var rätt underhållande, och jag älskar honom inte mindre för det.
Men den här gången tycker jag det gick lite för långt.

Ni minns kanske att jag svimmade för ett tag sen? Det var lite av min thunder, dagen blev min och förmodligen kommer de flesta av människorna i skansen-kön att minnas mig länge. Allt ljus på N, om man säger så. Hela min familj var ju dessutom där och la sitt fulla fokus på mig, förutom just min bror. Detta var uppenbarligen någonting som retade honom så till den grad att han helt enkelt inte kunde låta bli att apa efter - och dessutom bräcka - mig.

Idag gick han nämligen helt sonika på Hötorget, då han suddenly kollapsade och föll ihop på marken inför många chockerade turister och fruktsäljare. Och inte kunde han bemöda sig att vakna upp efter ett par minuter, som jag gjorde. Nej, han ska som sagt alltid vara värst.
Så det blev ambulans till akuten där han las in för otaliga provtagningar och röntgen. Vad jag vet ligger han fortfarande kvar och solar sig i familjens uppmärksamhet och oro. Men tro inte att jag tänker hälsa på honom.
He stole my thunder.
Inte ens sviktande hälsa får man ha för sig själv längre.

Måttligt motiverad gav jag mig istället ut för att springa. Lite för varmt, lite för matt efter två timmars uteritt, lite för ovillig. Ändå lyckades jag avverka en halvtimmes löpande till de ljuva tonerna av Bloodhound Gang, Blümchen och Paul van Dyke.
Nu både vill och inte vill jag gå ut och ta drinkar. Vill ju inte sunka ner kroppen med alkohol egentligen, nu när jag kämpar på så bra. Samtidigt vore det inte fy skam med lite galej såhär på lördagskvisten.

Dagens musiktips:
Blümchen - Haithas maslas tas mein das. (har fan ingen aning om vad den heter...)
Paul van Dyke - Blu skies
Sarek - Solen glimmar, riktig glädjemusik :)
Sunblock - I'll be ready
Till snabb gånguppärmning: Bloodhound Gang -uhn tiss uhnt tiss uhn tiss

Årets bästa- människor som lider!

Känner en viss panik inför dagen. Kommer jobba ända till halv tio ikväll, vilket innebär att det blir svårt att klämma in nån träning. Jag får helt enkelt se till att springa både lördag och söndag istället. Även om jag verkligen vill ut idag, men det känns inte så kul att ge sig ut efter tio på kvällarna.
Det blir dubbel träning i helgen istället, eftersom jag ska ut och rida båda dagarna också - härligt.

Apropå någonting helt annat så förundras jag en aning över hur medierna tänker ibland. Just nu kan man rösta fram "årets bästa klipp" på http://www.aftonbladet.se/tvling/
Vad som menas med "bästa" framgår inte, men tydligen hade jag helt fel när jag inbillade mig att bra klipp skall vara antingen roliga, tänkvärda eller intressant på något vis. Istället presenteras klipp efter klipp ångande av mänsklig förnedring och olycka.
Lite Frizl hit och lite påkörda farbröder dit, kryddat med en liten sekvens där Victoria Silvstedt för första gången kommer på tanken att skymma sina bröst. Som för att lätta upp det hela en aning.
Jag fattar ingenting. Vad är det som är "bra" med detta? Hur har de gått till väga när de valde ut vilka klipp som skulle deltaga i denna tävling? Har redaktionen suttit och funderat och kommit fram till att detta är så bra det bara kan bli i klippväg?

Kan det vara såhär det gick till?
Klippnisse 1: Jag tycker faktiskt den här sekvensen när EMD medger att dom är beredda på kritik är jäääävligt bra.
Klippnisse 2: Jag vet inte, jag skulle nog föredra något klipp från Burma, någon torterad munk eller så...?
Klippnisse 1: Nu tror jag du missar poängen, kolla in Dannys minspel här; oslagbart! Han ger verkligen uttryck för en känsla som jag absolut tror kommer nå genom datorskärmarna och påverka folk.
Klippnisse 2: Jooo.. Det har du förstås rätt i...
Klippnisse 1: Klart jag har rätt. Detta- min vän- är tamejfan ett riktigt bra klipp. Ingen gammal munkskit som ändå ingen fattar någonting av. Nu ta vi EMD säger jag.
Klippnisse 2: Jo men fan det blir nog bäst ändå. Munkklippet kan jag spara till årskrönikan, typ årets katastrofklipp. haha.
Klippnisse 1: Skönt.
Klippnisse 2: Bäst!

En av städerskorna här på jobbet luktar hasch.
Och varför vet jag hur hasch luktar, undrar ni nu. Det vet jag faktiskt inte. Men hon luktar som en annan kvinna som mina gamla kolleger sa luktade hasch, så därav drog jag slutsatsen att hon luktar det.

På väg hit möttes jag förresten av tusentals glittrande SL-älvors sken. Jag vill tacka bussguden och den gränslösa tur som slöt mig i sina armar när jag kom upp från t-banan och bussen stod vid hållplatsen. Det var helt enkelt bara att trippa fram och kliva ombord med mitt färdbevis för ungdomar tre år yngre än jag.
Utan att behöva vänta en enda minut. Mitt norra öga trodde knappt vad det såg vill jag lova!

Så till väsentligheterna: (Även om lyckad timing mellan t-bana och buss är lite för bra för att bara släppa sådär...)
Igår satte jag nytt rekord igen. Tyvärr gav jag mig ut med lite dåliga förutsättningar. Jag hade inte fått i mig mat på flera timmar, och borde kanske väntat tills efter middagen. Men klockan började bli mycket och det föll sig bäst som så att jag sprang medan karln min gick ut och jagade föda. Så som det sig bör i en neandertalarfamilj.
Eftersom jag såg fel på klockan trodde jag att det skulle bli en halvtimmes spring, men istället blev det imponerande trettiofem minuter. Storslaget! Bäst var att springa över Stureplan som redan var fullsmockat med falska LV's, falska intentioner och falska tuttar.
Anade jag inte en liten bajslukt komma smygande, månne?

Även parken var lika full den, men det var bara bra för då blev jag extra peppad att orka hela vägen genom och ut på andra sidan, trots mitt annalkande blodtrycksfall och tryckande huvudvärk.
Väl hemma väntade maten på bordet. Grillad zuccini, ruccolasallad, spenat, paprika, ost och tomater. Och till det en perfekt ugnsbakad pizzabotten.

åhhnej

Jag svalde precis en liter luft. Sån't är obehagligt tycker jag.
Måste dricka lugnare.

Sömn

Troligen led jag av en viss grad av sömnbrist igår, för så fort jag kom hem slocknade jag på soffan och sov till halv tio på kvällen. Dessutom kände jag mig lite febrig så springandet fick vänta tills ikväll. Fick ändå röra på mig lite, lite - eftersom jag promenerade både till och från jobbet. En rask, mycket rask, promenad på tjugo minuter.
Jag klarar helt enkelt inte av att spatsera. Jag måste gå raskt. Det har blivit lite av en fix idé för mig, att jag måste gå snabbare än alla andra. Vissa karlar går ändå om mig ibland, om jag är trött eller det är uppförsbacke. Men det kan ändå vara ok, eftersom de överlag har mycket längre ben och således ändå inte utövar en hastigare benrörelse än jag.

Hur som helst, på hemvägen blev det en ännu längre promenad eftersom jag tog en omväg. Var rentav lite svettig när jag kom hem.
Kan visserligen ha berott på jeans och långärmad tröja i den varma eftermiddagssolen, i kombination med lätt släng av feber.
Sov gott gjorde jag oavsett. Idag är jag äntligen utvilad.

I slipped

Jag lovar att gårdagens snedsteg var en engångsföreteelse, och att detta under inga omständigheter kommer förvandlas till någon form av mode-/shopping-/styleblogg. Detta är och förblir en träningsdagbok, av mig - för mig.

Så- till gårdagen.
Uppvärmning blev fem minuters rask promenad. Benen var tunga efter en hel dags stillasittande på jobbet och någon timme för lite sömn. Ändå var jag fast besluten att pressa mig själv ordentligt då jag känt mig grymt plufsig hela dagen.

Med relativt lugn musik i hörlurarna (rippin kittin, the knife och liquido till att börja med) började jag alltså småspringa för att värma upp min stela häck.
Och jag sprang. Och sprang. Och sprang.
I en halvtimme sprang jag, utan så mycket som lite håll eller ens huvudvärk. Vädret var perfekt efter den våldsamma skur som precis dragit förbi. Luften var sval och fuktig, staden var ganska så folktom.
Och jag kände mig knappt ens särskilt trött. Men tyvärr har jag oerhört svårt att springa vidare, förbi min port, bara för jag upptäcker att jag kanske skulle orka mer. Jag får helt enkelt staka ut en längre runda framöver. Har jag bara inställningen att jag skall fram till ett visst mål så brukar det gå.
Faktiskt kände jag igår för första gången att det faktiskt finns en chans att jag kommer klara detta.

Dagens musiktips till mjukstarten:
Miss Kittin- Rippin Kittin
Liquido - Narcotic
The Knife - Marble House
The Knife - Neverland

Antar att min musiksmak skiner igenom en aning... Men jag håller fortfarande fast vid att jag inte tänker avslöja min identitet.
Varken ålder, kön eller civilstatus kommer ni åt. Sådetså.

Laddar för löp

Om några minuter ska jag springa ut. Det har nyss dragit förbi ett ruggigt åskoväder som hindrade mig från att våga utanför dörren, men det verkar över nu.

Under tiden passade jag på att beställa ett par skor och en kappa från USA. Det är första gången jag handlar kläder över nätet på det sättet, men jag blev totalt förälskad och vet att jag bara skulle ångra mig om jag inte slog till. Dessutom tycker jag det är sån ångest att springa omkring på stan och leta efter saker.

Jag är förmodligen den sämsta shopperskan som existerar. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att köpa saker jag inte verkligen behöver eller åtminstone har ett ädelt syfte med. Som tex någon specifik tillställning jag ska på. Då kan det lixom vara berättigat att köpa ett par nya skor eller så.

Men är det bara en vanlig tisdag och jag inte har något särskilt för mig framöver - då finner jag inget motiv till att köpa på mig massa saker i onödan. "Bara för att" lixom. Nej, då sparar jag hellre de pengarna tills jag verkligen behöver en ny jacka, eller nya skor, eller något smink som är slut. Eller tills jag blir bjuden på någon flådig fest med glamourös dresscode. Då tycker tom jag det är roligt att shoppa.

Hellre lite färre men väl genomtänkta plagg i garderoben än massa blaj som bara åkte ner i varukorgen för att det var billigt. Jag har ju så jag klarar mig. Jag kan inte med gott samvete köpa på mig massa saker som jag inte känner att jag behöver.

Inte när halva jordklotet svälter ihjäl och den andra halvan förintar dess existens.

Men dessa - suck - var för läckra för att slippa undan.

Kass Helg

Jag skäms!
Men jag skyller delvis på min karl som lovade att följa med mig på en runda igår, och sedan lurade mig att se en aslång film så klockan var alldeles för mycket när den väl var slut. Skamligt!
Nya tag ikväll. Då jävlar skall jag svettas ur mig all ångest.

Rekord

Trots att benen kändes tunga till en början klarade jag att bräcka mitt rekord. Efter 20 minuter, i ganska så friskt tempo för att vara mig, var jag dock tyvärr tvungen att sakta av en stund. Råkade nämligen låsa in hemnycklarna på jobbet, så jag mötte upp karln min som var ute och drack öl, och fick låna hans nycklar.
Det blev ungefär tio minuters promenerande fram och tillbaks utanför stället han var på, innan jag kunde springa vidare hem. Ytterligare 10-15 minuter.
Och jag kände mig knappt trött, så det var mycket synd att det här med nycklarna kom ivägen. Ändå, det blev en förhöjning av nivån med en aning- och jag kände mig ändå jäkligt på g efteråt. Kanske hjälpte det med muggen vatten som jag slank in på Burger King och snodde åt mig?

Har insett hur sjukt viktig musiken är. Det skulle helt enkelt inte gå utan den. Så mitt hetaste tips hittills är helt klart att alltid se till att ha mp3:n fulladdad med peppig musik. Tyvärr har jag själv inte ens följt det tipset, har alldeles för mycket lugna låtar som dyker upp då och då.
Måste styra upp det där lite.

Helgens planering:
Imorgon blir det vila eftersom det inte finns någon lucka. På söndag är jag ledig och måste därför få arslet ur vagnen och ge mig ut på måfå någonstans. Om det inte vore för alla överfallsrykten skulle jag nog ge Lill-Jans-skogen en chans. Men kanske om jag lyckas övertala killen att följa med....

Öka tempot!

Nu får det vara nog på såserierna, nu är det dags att lägga i en högre växel. Insåg att det är ganska kort tid kvar, och skall jag bli någotsånär färdig måste jag pressa mig själv till det yttersta nu.
Tyvärr har jag ju en dålig ovana att vara alldeles för snäll mot mig själv. Jag gillar mig. Och jag vill inte plåga mig.
Men jag måste.
Så ikväll, efter jobbet, ska jag se till att inte ge vika för petitesser såsom håll, huvudvärk eller allmän utmattning. Jag skall tvinga mig själv att fortsätta på samma sätt som en nykter alkoholist tvingar sig bort från flaskan dag efter dag. Utan nåd skall jag piska min hud röd, tills det allra sista av mina krafter runnit ut, och jag lagt en rekordsträcka bakom mig.
Och då skall jag springa ännu lite längre. Ingen rast, ingen ro.
Det kan väl bli en sådär 5 kilometer, kanske?
Sen ska jag slappa. Och stretcha förstås.

Pauseeeeeeeee

Blir en pause idag också, med himla massa eeeeeeeeeee... Eller två pause blev det ju, min eftersändning lever sitt eget lilla liv så jag fick båda de senaste numren hem igår. Perfekt läsning på jobbet!
Annars har jag mest suttit o letat bra onlinebutiker, då jag gett mig fan på att hitta en schysst kappa. Gick ju miste om drömkappan i Las Vegas då jag av ren idioti inte ens behagade gå in i butiken eftersom jag redan på förhand dömt ut den som för dyr.
Vilket jag inte har en aning om egentligen. Och hade så varit fallet kunde det mycket väl varit värt det, med tanke på att jag fortfarande grämer mig över att den inte fick följa med hem.

Anyway. Ingen löpning idag. Måste bära hem massa grejer från jobbet, så jag är fullpackad. Igår blev det dock en lite längre runda helt utan påföljder i form av yrsel och annat obehagligt. Kände mig grym. Dessutom verkar den briljanta idén att stretcha hjälpa en aning.
Att jag aldrig tänkt på det förr!

Lite träning har jag ändå fått idag eftersom jag red ett ganska långt pass i den härliga solen. Åtminstone fick min lilla häst springa benen av sig, han blev riktigt lycklig när han fick sträcka ut över ängarna.

Nu ska jag promenera hem med full last. 3 kilometer är ju även det en liten promenad, åtminstone.

Regn och ingen musik

Igår blev det en vilodag. Efter en dags kortlöpning. Ni märker ju hur bra det går.
Hur som helst, det var en svettig väg hem från jobbet ändå, med storhandling och lång promenad. Jag var duktig.
Idag planerar jag att springa hemåt när jagt slutar vid nio. Förutsättningarna är både bra och dåliga.
Bra eftersom det började regna lite lätt, vilket är till stor fördel för mig.
Dåliga eftersom jag glömde min mp3-spelare hemma, vilket innebär total misär för mig.
Vet inte riktigt hur jag ska stå ut att springa omkring i stan och se ut som en tönt utan att kunna skärma av från omvärlden med lite hederlig happy hardcore?

Blir nog en kortare sväng än jag först tänkt. Dvs inte raka vägen hem, det skulle bli alldeles kort. Nej, jag försöker nog ta en runda ner mot Humlegården och så upp genom parken. För i de områdena är jag bara glad om jag ser ut som en tönt. Det skänker ett slags lugn att veta att man inte ansträngt sig så mycket att man bajsar på sig bara för att man skall passera Stureplan.
Då kan jag samtidigt skratta inombords åt alla de jag passerar som faktiskt gjort det. Och jag kan nästan känna stanken.

Träningen som aldrig blir tråkig!

Nostalgitripp framför mina gamla ridvideos...

Silver Arrow + Jag + 125 cm hinder = kärlek

Om ändå all träning vore som detta!

foto: Jag själv, med mobilkamera riktad mot TV:n.

Yrselanfall igen

Trotsade regnet igår och kastade mig ut på den 2,5 kilometer långa färden hem. Det gick blixtsnabbt, och jag var hemma på ca 10 minuter. Spurtade de sista 200 meterna (spurt i min värld är ungefär detsamma som normaljogging i de flesta andras) för att jag skulle känna mig lite extra duktig. Insåg snabbt att det var en mycket dum idé, då jag bara blev yr och utmattad. Det var dessutom uppförsbacke hela den sträckan, men Barbie Girl vägrade släppa mig ur sitt upptempogrepp.
Fick släpa mig upp för trapporna till lägenheten, där jag sjönk ihop på soffan utan att ens ha orkat byta om. Satt bara och stirrade en lång stund, och trodde flera gånger att jag skulle svimma igen. Det bara gick runt i huvudet och inte ens vatten hjälpte.
Efter kanske 40 minuter och lite stretching orkade jag slutligen hoppa in i duschen, och en måltid senare var jag back on track.
Metaphorically.

Satte mig och började sortera gamla papper som kommit fram i allt flyttstök. Hämtade två kartonger hos mamma häromdagen, och däri fann jag mina mörka tonår. Lappar med små noteringar jag suttit och skrivit ned på kvittopapper under mina ändlösa kvällar i Konsumkassan.
Det mesta från den tiden är bara ett tomt hål för mig, pga hur dåligt jag mådde och de mörka tankar jag hade, så detta var verkligen intressant. Vissa saker fick mig att skratta, andra att bara höja på ögonbrynen och undra "har JAG skrivit detta?" "Vem är John? Jag känner ingen John? Varför har jag skrivit att han är en snäll person?".

Men det mesta fick mig bara att mer och mer inse hur illa däran jag faktiskt var- utan att jag egentligen visste om det själv vid tidpunkten för det hela. Så mycket förtränga, så mycket hävda, så mycket försöka överleva när hjärtat bara är svart.

Och så en liten lista över alla de jag kysst.
Namn och omdöme. 38 stycken fram tills det att jag var 17 år. Där slutade jag räkna. Och jag förvånades över att jag glömt bort så många, och att så många faktiskt verkade ha varit rätt usla.
Fnissade lite över minnet av killen som jag mötte i hyttgången på en finlandskryssning med jobbet. Vi sa "hej", jag sa "du var väldigt söt", han sa "du var också väldigt söt" och så hånglade vi. Rakt upp och ner. Mitt inför mina kollegor, hans kompisar och min pappa. Sen sa vi hejdå och fortsatte åt varsitt håll.

Att vara singel är inte dumt. Klaga inte ungdomar- en dag sitter ni där gängade och då är det för sent.

Nu kör vi!

Återgången från semestern känner jag mig både modstulen och upprymd på samma gång.
Det förstnämnda efter att bryskt ryckts tillbaks till vardagen, och det med en ovanligt tidig morgon som klubbade mig rejält. Det sistnämnda av samma anledning som jag skriver detta.
Löparkläder är packade, målet är uppsatt. I eftermiddag kl. 16.30 bär det av hemåt från jobbet. En sträcka jag inte har någon uppfattning om hur lång den är, men i Stockholms innerstad blir avstånden aldrig mycket längre än att de är överstigliga.
Det är tur att man inte bor i LA. California var länge en dröm, men efter att ha varit där kan jag inte längre höra någon nämna Hollywood utan att inom mig fnysa. Vadå glamour? Vadå Walk of Fame? Några stjärnor på en rökig, sprucken smågata i ett pundargetto. Var det allt?
I'm not impressed.

Men, men... Ikväll blir det alltså lite springande i det härliga sommarregnet. Hem till en tom lägenhet som är i grymt behov av städning.
Vad kan det vara? 3 kilometer eller något sådant? Inte en mil direkt, men ändå en lite lagom sträcka att börja med efter svimningar och jetlags. Dessutom tycker jag alltid det är mycket enklare och roligare att springa när man har ett mål, än att bara springa för att avverka tiden. Jag har som sagt aldrig löptränat, men har alltid haft för vana att springa om jag ska någonstans. Just för att jag är så rastlös att jag inte orkar vänta ut tiden det tar att gå. Givetvis, pga konditionsfrågan, har detta endast handlat om kortare spurtsträckor. Vilket det nu skall bli ändring på.
I framtiden kommer jag kunna springa vart jag än ska. Vilken drömstituation egentligen, aldrig behöva känna att man tappar dyrbar tid för att man måste promenera hela vägen från busshållplatsen till hemmet, tex. (Om man nu bor vid e busshållplats, vill säga)

Ärofylld hemkomst och Murphys Lag

Efter en turbulent flygning hem drog jag till med en turbulent återkomst. Det skall märkas när jag är hemma, om man så säger.
Till att börja med höll vi oss vakna (bortsett från en kort tupplur) ända tills det enligt svensk tid var läggdags. Visserligen ligger Las Vegas nio timmar bakåt, men eftersom vi inte sovit mer än några snuttar på planet och en sväng på flygplatsgolvet så fanns tröttheten där i bakgrunden, vakande, likt en vålnad. Men vi höll ut, och strax efter ett på natten kröp jag till kojs. För att sova som en klubbad säl i 18 timmar.
Oerhört lyckat, det måste man säga.
Därav blev den en aning svårare att gå och lägga sig den kvällen, men eftersom jag skulle upp och gå på skansen med hela stora familjen nästa dag var det bara att bita ihop och dra masken för ögonen.
När vi så samlats utanför djurparken och i sakta mak köade tillsammans med ett hundratal barnfamiljer, så drog jag till med en rejäl skräll.

Den våldsamma yrseln bubblade upp inom mig på ett ögonblick. Jag kände mig allt vingligare och förstod - vis av erfarenhet - vad som var på väg att hända. Ändå kom ingen till min undsättning, trots att jag upprepade gånger mumlade "Jag kommer svimma nu, jag kommer svimma". Kanske var det bara i mitt huvud mumlet hördes?
Sekunderna senare kastade jag mig om halsen på mamma och segnade ihop.
Då blev det kalabalik vill jag lova.
Om ingen reagerat tidigare när jag snurrigt stått o tagit stöd mot en träskylt fick jag desto mer uppmärksamhet när jag väl rasat. Min lilla, lilla pappa agerade Hulken och bar sin medvetslösa dotter ett femtiotal meter bort till en gräsplätt, där jag så småningom vaknade till liv omringad av familjen och diverse oroade Skansenbesökare.
"Läkaren är på väg" upplyste de oss om.
Jag skämdes en aning men var alltför groggy för att ens kunna yppa ett ljud. Locket i mina öron var bedövande och jag kände en märklig kramp i kroppen. Jag hade drömt, men vad? Ett mörker och märkliga gestalter, svarta. Avlägsna, sluddrande röster i det där psykotiska mörkret.
Innan jag äntligen blev mer och mer medveten om verkligheten, var jag var någonstans och vem det var som burit mig dit jag nu låg.

Och det enda jag kunte tänka på just då var att försöka skyla min underkropp pga den korta kjol jag bar vid tillfället!

Det blev inget skansenbesök. Vi satt där på gräsplätten någon timme. Tog sedan en fika. Natten därpå sov jag riktigt illa och vaknade ideligen med huvudvärk och torr strupe.
Dagarna som följt har gått i mycket stilla mak. Mattheten har börjat mattas av (Ka-tching) och yrseln är i stort sett borta nu.
Av naturliga skäl fick jag helt enkelt lov att skjuta några dagar på återupptagandet av min träning.
Och det är inte ens ett svepskäl - det är Murphys lag i dess renaste form.