Frukten av hårt slit

Igår väntade jag in kvällen. Lördagens dyblöta äventyr ville jag inte riktigt återuppleva, så jag avvaktade tills solen börjat gå ner. Då gav jag mig ut, tung i sinnet och med stort behov av lite frisk luft, press på musklerna och tid att rensa tankarna. Och nog arbetade hjärnan mer än kroppen under detta pass, för trots den längsta rundan jag hittills sprungit och med högre tempo än vanligt - så var jag knappt ens varken trött eller svettig efteråt.
Ändå valde jag att inte springa vidare, jag behövde av personliga skäl komma hem.

Djurgården kan nog vara bra att springa på, problemet är bara att jag är lite rädd att vara där ensam i skymningstider. Speciellt som det bara blir allt mörkare nu. Samtidigt vill jag springa ensam, musiken är mitt sällskap. Det blir ett dilemma det där. Helt makalöst att man ens ska behöva tänka så i Stockholm på 2000-talet.

Makalöst även att folk på 2000-talet fortfarande orkar reagera på vissa saker som man själv blivit immun för redan någon gång 1930. Idag lyder Expressens löpsedeln ungefär "Hunden slet sönder hans ansikte" (http://www.expressen.se/nyheter/1.1246514/tvaaring-fick-tio-hundbett-i-ansikte ) och sedan är det en bild på ett barn med vanställt ansikte och chockad blick.
Ni har sett det förr, så att säga.

Ändå hör jag hur en ung kvinna förskräckt utbrister "OJ" när hon får syn på löpet. Jag vänder på huvudet och ser henne peka, visa detta fasansfulla för sin väninna, som även hon slår handen för munnen. Tillsammans står de sedan där, mumlandes upprört, och betraktar katastrofbeskedet inför dem.
Och jag förstår verkligen inte hur någon fortfarande kan bli så upprörd över en sån sak. Hur någon kan orka lägga så mycket energi på att förfasa sig över någonting som relativt ofta dyker upp i tidningarna.
Eller kanske var det helt enkelt så att det i själva verket var Aftonbladets löp hon lamslogs av?
"Så går du ner 5 kilo - med fett"