Igår var det både varmt och stressigt. Kom hem från jobbet vid fem och skulle vara på plats på Gröna Lund klockan sex, så det fick bli en snabb runda. Men att öka tempot var inte att tala om, det var tungt bara att jogga på i vanlig takt. Trodde knappt jag skulle orka, trots att jag sprang kortare än vanligt, och var nära att ge upp vid något tillfälle. Benen kändes tunga, armarna kändes tunga, magen och axlarna värkte.
Ändå lyckades jag hålla ut och tog mig ända hem i mycket seg och oentusiastisk lunk. Bättre än ingenting!
Senare på kvällen fick jag ägna mig åt styrketräning då jag dumdristigt nog ställde upp som frivillig bärare av denna:
Visserligen ingen tråkig uppgift, då det är alla sanna Gröna Lund-fanatikers stora dröm att få stoltsera med en av dessa troféer.
Som jag trånat genom åren. Suktat, längtat och önskat att det någon gång ska vara min tur. Hundratals hjul har jag sett snurra, tusentals nummer har gått mig förbi - men så äntligen, äntligen stannade pilen på det fält som... min pojkvän spelade på...
Så om jag ska vara petig var det faktiskt inte ens jag som vann. Nej, mina nummer fladdrade förbi som fjärilar en varm sommardag, precis som det alltid varit. Men detta var ändå så nära man bara kan komma, och jag fick ju den stora äran att bära kartongen resten av kvällen, genom hela vår sjukamp. Som jag för övrigt vann - överlägset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar