Yrselanfall igen

Trotsade regnet igår och kastade mig ut på den 2,5 kilometer långa färden hem. Det gick blixtsnabbt, och jag var hemma på ca 10 minuter. Spurtade de sista 200 meterna (spurt i min värld är ungefär detsamma som normaljogging i de flesta andras) för att jag skulle känna mig lite extra duktig. Insåg snabbt att det var en mycket dum idé, då jag bara blev yr och utmattad. Det var dessutom uppförsbacke hela den sträckan, men Barbie Girl vägrade släppa mig ur sitt upptempogrepp.
Fick släpa mig upp för trapporna till lägenheten, där jag sjönk ihop på soffan utan att ens ha orkat byta om. Satt bara och stirrade en lång stund, och trodde flera gånger att jag skulle svimma igen. Det bara gick runt i huvudet och inte ens vatten hjälpte.
Efter kanske 40 minuter och lite stretching orkade jag slutligen hoppa in i duschen, och en måltid senare var jag back on track.
Metaphorically.

Satte mig och började sortera gamla papper som kommit fram i allt flyttstök. Hämtade två kartonger hos mamma häromdagen, och däri fann jag mina mörka tonår. Lappar med små noteringar jag suttit och skrivit ned på kvittopapper under mina ändlösa kvällar i Konsumkassan.
Det mesta från den tiden är bara ett tomt hål för mig, pga hur dåligt jag mådde och de mörka tankar jag hade, så detta var verkligen intressant. Vissa saker fick mig att skratta, andra att bara höja på ögonbrynen och undra "har JAG skrivit detta?" "Vem är John? Jag känner ingen John? Varför har jag skrivit att han är en snäll person?".

Men det mesta fick mig bara att mer och mer inse hur illa däran jag faktiskt var- utan att jag egentligen visste om det själv vid tidpunkten för det hela. Så mycket förtränga, så mycket hävda, så mycket försöka överleva när hjärtat bara är svart.

Och så en liten lista över alla de jag kysst.
Namn och omdöme. 38 stycken fram tills det att jag var 17 år. Där slutade jag räkna. Och jag förvånades över att jag glömt bort så många, och att så många faktiskt verkade ha varit rätt usla.
Fnissade lite över minnet av killen som jag mötte i hyttgången på en finlandskryssning med jobbet. Vi sa "hej", jag sa "du var väldigt söt", han sa "du var också väldigt söt" och så hånglade vi. Rakt upp och ner. Mitt inför mina kollegor, hans kompisar och min pappa. Sen sa vi hejdå och fortsatte åt varsitt håll.

Att vara singel är inte dumt. Klaga inte ungdomar- en dag sitter ni där gängade och då är det för sent.