En av städerskorna här på jobbet luktar hasch.
Och varför vet jag hur hasch luktar, undrar ni nu. Det vet jag faktiskt inte. Men hon luktar som en annan kvinna som mina gamla kolleger sa luktade hasch, så därav drog jag slutsatsen att hon luktar det.

På väg hit möttes jag förresten av tusentals glittrande SL-älvors sken. Jag vill tacka bussguden och den gränslösa tur som slöt mig i sina armar när jag kom upp från t-banan och bussen stod vid hållplatsen. Det var helt enkelt bara att trippa fram och kliva ombord med mitt färdbevis för ungdomar tre år yngre än jag.
Utan att behöva vänta en enda minut. Mitt norra öga trodde knappt vad det såg vill jag lova!

Så till väsentligheterna: (Även om lyckad timing mellan t-bana och buss är lite för bra för att bara släppa sådär...)
Igår satte jag nytt rekord igen. Tyvärr gav jag mig ut med lite dåliga förutsättningar. Jag hade inte fått i mig mat på flera timmar, och borde kanske väntat tills efter middagen. Men klockan började bli mycket och det föll sig bäst som så att jag sprang medan karln min gick ut och jagade föda. Så som det sig bör i en neandertalarfamilj.
Eftersom jag såg fel på klockan trodde jag att det skulle bli en halvtimmes spring, men istället blev det imponerande trettiofem minuter. Storslaget! Bäst var att springa över Stureplan som redan var fullsmockat med falska LV's, falska intentioner och falska tuttar.
Anade jag inte en liten bajslukt komma smygande, månne?

Även parken var lika full den, men det var bara bra för då blev jag extra peppad att orka hela vägen genom och ut på andra sidan, trots mitt annalkande blodtrycksfall och tryckande huvudvärk.
Väl hemma väntade maten på bordet. Grillad zuccini, ruccolasallad, spenat, paprika, ost och tomater. Och till det en perfekt ugnsbakad pizzabotten.