Nu kör vi!

Återgången från semestern känner jag mig både modstulen och upprymd på samma gång.
Det förstnämnda efter att bryskt ryckts tillbaks till vardagen, och det med en ovanligt tidig morgon som klubbade mig rejält. Det sistnämnda av samma anledning som jag skriver detta.
Löparkläder är packade, målet är uppsatt. I eftermiddag kl. 16.30 bär det av hemåt från jobbet. En sträcka jag inte har någon uppfattning om hur lång den är, men i Stockholms innerstad blir avstånden aldrig mycket längre än att de är överstigliga.
Det är tur att man inte bor i LA. California var länge en dröm, men efter att ha varit där kan jag inte längre höra någon nämna Hollywood utan att inom mig fnysa. Vadå glamour? Vadå Walk of Fame? Några stjärnor på en rökig, sprucken smågata i ett pundargetto. Var det allt?
I'm not impressed.

Men, men... Ikväll blir det alltså lite springande i det härliga sommarregnet. Hem till en tom lägenhet som är i grymt behov av städning.
Vad kan det vara? 3 kilometer eller något sådant? Inte en mil direkt, men ändå en lite lagom sträcka att börja med efter svimningar och jetlags. Dessutom tycker jag alltid det är mycket enklare och roligare att springa när man har ett mål, än att bara springa för att avverka tiden. Jag har som sagt aldrig löptränat, men har alltid haft för vana att springa om jag ska någonstans. Just för att jag är så rastlös att jag inte orkar vänta ut tiden det tar att gå. Givetvis, pga konditionsfrågan, har detta endast handlat om kortare spurtsträckor. Vilket det nu skall bli ändring på.
I framtiden kommer jag kunna springa vart jag än ska. Vilken drömstituation egentligen, aldrig behöva känna att man tappar dyrbar tid för att man måste promenera hela vägen från busshållplatsen till hemmet, tex. (Om man nu bor vid e busshållplats, vill säga)