Ärofylld hemkomst och Murphys Lag

Efter en turbulent flygning hem drog jag till med en turbulent återkomst. Det skall märkas när jag är hemma, om man så säger.
Till att börja med höll vi oss vakna (bortsett från en kort tupplur) ända tills det enligt svensk tid var läggdags. Visserligen ligger Las Vegas nio timmar bakåt, men eftersom vi inte sovit mer än några snuttar på planet och en sväng på flygplatsgolvet så fanns tröttheten där i bakgrunden, vakande, likt en vålnad. Men vi höll ut, och strax efter ett på natten kröp jag till kojs. För att sova som en klubbad säl i 18 timmar.
Oerhört lyckat, det måste man säga.
Därav blev den en aning svårare att gå och lägga sig den kvällen, men eftersom jag skulle upp och gå på skansen med hela stora familjen nästa dag var det bara att bita ihop och dra masken för ögonen.
När vi så samlats utanför djurparken och i sakta mak köade tillsammans med ett hundratal barnfamiljer, så drog jag till med en rejäl skräll.

Den våldsamma yrseln bubblade upp inom mig på ett ögonblick. Jag kände mig allt vingligare och förstod - vis av erfarenhet - vad som var på väg att hända. Ändå kom ingen till min undsättning, trots att jag upprepade gånger mumlade "Jag kommer svimma nu, jag kommer svimma". Kanske var det bara i mitt huvud mumlet hördes?
Sekunderna senare kastade jag mig om halsen på mamma och segnade ihop.
Då blev det kalabalik vill jag lova.
Om ingen reagerat tidigare när jag snurrigt stått o tagit stöd mot en träskylt fick jag desto mer uppmärksamhet när jag väl rasat. Min lilla, lilla pappa agerade Hulken och bar sin medvetslösa dotter ett femtiotal meter bort till en gräsplätt, där jag så småningom vaknade till liv omringad av familjen och diverse oroade Skansenbesökare.
"Läkaren är på väg" upplyste de oss om.
Jag skämdes en aning men var alltför groggy för att ens kunna yppa ett ljud. Locket i mina öron var bedövande och jag kände en märklig kramp i kroppen. Jag hade drömt, men vad? Ett mörker och märkliga gestalter, svarta. Avlägsna, sluddrande röster i det där psykotiska mörkret.
Innan jag äntligen blev mer och mer medveten om verkligheten, var jag var någonstans och vem det var som burit mig dit jag nu låg.

Och det enda jag kunte tänka på just då var att försöka skyla min underkropp pga den korta kjol jag bar vid tillfället!

Det blev inget skansenbesök. Vi satt där på gräsplätten någon timme. Tog sedan en fika. Natten därpå sov jag riktigt illa och vaknade ideligen med huvudvärk och torr strupe.
Dagarna som följt har gått i mycket stilla mak. Mattheten har börjat mattas av (Ka-tching) och yrseln är i stort sett borta nu.
Av naturliga skäl fick jag helt enkelt lov att skjuta några dagar på återupptagandet av min träning.
Och det är inte ens ett svepskäl - det är Murphys lag i dess renaste form.