Målgång!

Att bli fotograferad ungefär tretton meter innan mållinjen efter att ha rest till helvetet och tillbaks, det är ingen söndagsskola vill jag lova. När någon fotograferar mig i ett så pressat läge händer det att halva mina ögonbryn trillar av. Som här.

Enligt de senaste rönen ska man tydligen fortfarande inte springa när man är förkyld. Helvete oxå.

Förkyld och tråkigt på jobbet...

Då kan Amanda Jenssen förgylla din dag såhär kungligt:

Förkyld

Nu är jag förkyld. Och då kan man ju inte springa.
Sådeså.

Med sikte mot Hässelby

Min mp3 fungerar igen!
Tyvärr var jag tvungen att formatera den och således tömma den på allt innehåll. En stor sorg i hjärtat, då säkert över hälften av låtarna var sådana som inte finns på min dator längre... Bara att försöka ladda ner nytt, fräscht.
Vissa särskilt viktiga och betydelsefulla låtar finns dock kvar. Så i eftermiddag blir det nya tag, på jakten efter en bättre tid. Bättre ork. En better me.

Jamen knulla inte då!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article3229410.ab

Hur svårt ska det vara? Det finns så himla många alternativ för att slippa bli pappa. Faktum är att det nog är enklare att undvika det än att faktiskt bli det. Han gör rätt i att kalla sig själv en djävla redneck. Vet inte vad det betyder, men det låter som det passar in bra.

Förresten!

Så var jag på rejv i helgen.

Det var inte igår, må jag säga!

Sprängd server

Nu får ni väl ändå lugna er? Det finns faktiskt gränser för hur rabiata människor kan bli utan att man börjar ana oråd. Jag vet att det är fult av mig att berätta om en så fascinerande upplevelse som ett isblock mitt i stan och sedan inte dela med mig av det hela. Det var fel och jag ber om ursäkt. Nu tar jag mig slutligen i kragen, efter bälvande påtryckningar av mina läsare, och publicerar bilden.

Så snälla ni, sluta mailbomba mig nu. Spräng inte min server igen. Håll till godo med isblocket och håll tyst. (Eller om det nu var turisten ni var så intresserade av, vad vet jag.)

Turisten på väg bort i blå jacka. Se hur han spelar oberörd. Annat är det med männen till höger. De lägger inte band på sin entusiasm över denna abnorma pjäs. Och så säger folk att svenskar är stiffa. Pyttsan.

Tragikomiskt?

Man kan lixom undra vad som hände? http://www.aftonbladet.se/sportbladet/friidrott/article3235570.ab
Medan jag, som den amatör jag är, tackar nej till den minsta lilla cider i flera månader inför att jag ska släpa mig runt en mil på slätt underlag, så inbillar sig den här killen att han kan hoppa över 2 meter med samma siffra promille i kroppen.
Är det såna knep man tar till när man inte längre känner att det finns någonting större att uppnå? Istället för att, som Klüft, byta gren och tappa lite av sin status, väljer denne unge man att anta en till synes omöjlig utmaning. Och misslyckas experimentet behöver han inte, som Klüft, skylla på bristande motivation eller orutin.
Bara på samma sak som alla andra människor väljer att skylla alla sina misstag på. Nämligen en redig fylla.
Och bara det att han är ryss gör ju att hela experimentet lite mer logiskt. Det hela måste vara en pr-kupp, det är vad jag tror. Hade han klarat hoppen skulle det ju varit världens bästa reklam för rysk vodka.
Nu blev det dock en aning tragikomiskt. Kanske mest tragiskt.

Välkommen till Hässelbyloppet!

Så var det klart. Nu är jag anmäld till Hässelbyloppet 12 oktober. Även det en mil, men med ca 28000 färre deltagare. (För det var väl ca 30000 med i Tjejmilen?)
Hursom är jag anmäld till motionsklassen, givetvis av den enkla anledningen att jag inte skall tappa motivationen att fortsätta springa. Måste bara få ordning på min mp3.
Disc Error sa den ju precis innan start i söndags. Vad nu det kan innebära. Jag visste inte ens att det är en disc i en mp3-spelare?

Så nu fortsätter loppet. Förorten nästa.

69 minuter senare

Min enda tanke under den sista kilometern i uppförsbacke ekade om och om inuti mitt huvud:

Aldrig mer! Jag ska aldrig mer springa en enda meter efter det här!

Givetvis ska jag göra det, planerar redan att ställa upp i Hässelbyloppet i Oktober. Dock är det inte samma utmaning nu, när jag vet att jag klarar det. För jag klarade det! Jag sprang en mil. Eller joggade. Huvudsaken är att jag inte saktade av för att gå en enda gång. Och detta trots att min mp3 självklart typiskt nog pajade PRECIS innan start. Bara att lämna den där och springa utan.

Sedan gick det förstås hyfsat bra ändå. Bortsett från alla lantisar som valt joggingstartgruppen men ändå började gå efter en km så man fick kryssa mellan dem för att komma fram. Sånt sabbar ju lusten en aning. Ungefär som när folk står till vänster i rulltrappan...

Jag ska inte gå in på detaljer, mer än att min sluttid blev 69 minuter. Jag vet inte om det är bra, men det är väl OK för en debutant får man anta.

Och här är jag, på väg upp för den sista, oerhört smärtsamma backen. Där jag givetvis även drabbades av lite håll efter att jag hånskrattat inombords åt någon annan som precis innan beklagat sig över detta.

"håll?" tänkte jag. "Det får man väl ganska tidigt, inte efter 9 km? haha, chicken!"

Och sen fick jag håll. Dock syns det inte på bilden, eller hur?

Isblock

Idag såg jag ett isblock på trottoaren mitt i stan. Det var fasinerande, tyckte somliga. En såkallad långvarig turist fann denna upplevelse så fascinerande att han en lång stund stod och betraktade isen, innan han slutligen tog mod till sig och rörde vid den. Hörde ni? Han rörde vid isblocket!
Det kan han nu åka hem till sitt varma land och skryta om för sina vänner.
Bild på isblocket, inklusive turist, kommer inom kort.

Annars har jag mest ätit tryfflar och köpt bord idag. Ett redigt bord blev det, men tyvärr ingen tid för att springa. Riktigt frustrerande med tanke på hur mkt jag stoppat i mig idag och igår. Det blir med tung buk jag ger mig av till loppet på söndag. Och jag glömde även hämta min nummerlapp idag!!!

hann inte

Blev inget spring idag. Jag hann helt enkelt inte.
Gick upp i ottan för att åka och köpa stolar till det magnifika köksbord vi kom över häromdagen. Då vi redan spenderat båda våra skjortor på detta unika och designade bord bestämde vi oss för att skapa en kontrast i det hela genom att låta stolarna hamna på en mildare prisnivå.
Så vi åkte till Ikea.
Vilket faktiskt inte blev fy skam, så hädanefter kommer våra rövar vila på denna skönhet:


Givetvis inte båda våra rövar på en och samma stol. Vi köpte fler förstår ni väl?
Hur som helst passade det utmärkt till lilla svarta bordet och övrig inredning i köket som nu nästan är helt klart. Kände mig mycket stolt efter att jag knåpat ihop stolarna i största hemlighetsmakeri. Lurade nämligen karln min att jag åkte till stallet, medan jag i själva verket åkte hem och storstädade hela lägenheten. Kände mig som en riktig fuling där, som var tvungen att hålla masken när han ringde. Men det verkar som han inte anade någonting!

Efter att jag städat som en tok insåg jag att klockan var dags att göra sig redo för att gå till jobbet. Därav ingen träning.
Men det är nog lugnt. Känner mig så fit nu. Det funkar ändå ska vi se.

Phantom of the Paradise

Måste bara dela med mig av ett av filmhistoriens härligaste klipp. Från en alldeles för okänd film, som är värd att ses om och om igen.
Detta är Phoenix (Jessica Harper) som äntrar 70-talets förlaga till Idol-audition...

okej, hade inte den här datorn eller youtube eller vad det nu är varit så jävla fucked up så hade jag kunnat kopiera in videon här. Nu får det räcka med en länk. Skitgrejer.

http://www.youtube.com/watch?v=Q8MjggvRvqw

Näst sista träningspasset...

Några få dagar kvar, och imorgon tänker jag springa det sista träningspasset. Har märkt att jag oftast är som piggast i benen efter ungefär två dagars vila, därav denna planering. Jag får bara hoppas jag hinner imorgon, för jag ska både jobba kväll och hinna ut till stallet innan. Vi får se, vi får se.
Skulle även vilja sola solarium, vilket jag aldrig gör, för att vara lite extra snygg i helgen. Karln min fyller år och jag vet fortfarande inte vad jag ska hitta på åt honom.

Anyway. Idag var en helt vanlig dag med en helt vanlig runda. Ökade tempot i intervaller, för att se hur det kändes. Jodå, det kan nog fungera att klämma in springandet på under en timme. Eller någon minut över en timme. Vi får se.
Blev nästan påkörd av en dum bil idag också. Men det var inte särskilt actionfyllt så jag går inte in mer på det.

När jag startade denna träningsdagbok/blogg visste jag att det var dömt att misslyckas. Inte för att jag tvivlade på min tävlingsinstikt eller beslutet att klara själva springandet, utan för att jag helt enkelt inte är en blogging kind of girl.

På min fritid har jag alltid gillat att aktivera mig själv. Som små hade jag och mina syskon aldrig några tv-spel hemma, vi fick helt enkelt gå ut och leka eller hitta på någonting annat skoj om vi var uttråkade. Som att t.ex. spela in såpoperor regisserade av min storebror, efter manus av mig, med samtliga av oss i rollerna som endera utnyttjade barn eller kärlekskranka kaniner på afrikaresor. Det hände även att vi producerade vad som kan antas vara de fumligaste legofilmerna någonsin filmade.
Ha i minnet att jag vid tidpunkten för detta var runt 12 år.

Senare var det ridning och karate som tog upp min tid. Medan klasskamraterna åkte och fikade i stan packade jag träningsväskan och slet mig grön och blå. Jag trivdes bäst så. Kom jag sedan hem till en tråkig lägenhet skrev jag en novell. Eller målade en tafflig tavla. Eller byggde ett legoslott av småsyskonens lego. TV intresserade mig aldrig, förutom torsdagskvällar kl. 20.00.

I gymnasiet började jag övningsköra. Inför sista läsåret köpte jag en häst (efter något års riduppehåll sedan ponnyn dog), jobbade i genomsnitt 18 timmar/vecka på Konsum och pluggade givetvis stenhårt för att fullfölja mina studier som av någon outgrundlig anledning hopat sig inför de sista terminerna. (Jag varnar er, skolkar man skitmycket under första och andra ring finns risken att det faller sig som så under sista året.)
När jag nyligen hittade en gammal kalender trodde jag inte det var sant. Det var nästan löjligt så fullsmockad den var. Med fester, möten med ungdomssektionen på ridklubben, jobb, plugg, tävlingar, träningar. Jag log lite åt minnet och konstaterade att det faktiskt inte vore så dumt att ha det så igen. Alltid på språng, alltid någonting som behöver göras.

Och så slog det mig att jag ju faktiskt precis skjutit av startskottet för en period i mitt liv som med största sannolikhet kommer bli minst lika hektisk. På ett gränslöst roligt och inspirerande sätt, givetvis. För att inte tala om allt jag hittills styrt och roddat med denna sommar.

Man skulle kunna säga att en blogg inte direkt har första prioritet när det gäller klassifiering av mina aktiviteter.
Så med detta i åtanke tycker jag ändå jag varit hyfsat duktig.

På söndag är loppet. Jag har haft grymma dagar nu. Skorna sitter som smäck och kroppen är på gång. Mp3-n återuppstod och alla äro vi lyckliga. Kanske får jag även en publik som innebär ett mycket kärt återseende.
Ett återseende där jag kommer se ut som en gammal svettgeggamoja. Men det är skitsamma.
Nu gör vi det här.

Abstinens och tråkiga besked från mitt förflutna

Efter att trist nog inte hunnit ut på två dagar såg jag till att ta en riktigt ordentlig sväng igår. Det kändes sjukt bra, så jag valde att springa vidare där jag annars brukar svänga och ta rundan hemåt. Glad i hågen travade jag på längs grusvägen ut mot lummiga Djurgården, supportad av fantastiska skor, fantastisk sport-bh och fantastisk musik.
Och så blev allting tyst.
Och displayen blev svart.
Och jag kunde plötsligt höra varje steg mot gruset, varje andetag och alldeles för mycket av mina egna tankar.
Batteriet var slut i min mp3-spelare. Min relativt nyladdade mp3-spelare som borde hållit sig vid liv minst en halvtimme till. Den bara dog. Och hur tragisk en sådan förlust än må vara är det ju ingen anledning till att även jag ska dö. Så jag kämpade vidare, lite lagom buttert, och tvingades löpa hela sträckan hemåt i en brusande odefinierbar cocktail av skällande hundar, bilmotorer, skrikande småbarn och mina egna, töntiga andetag. Jag låter verkligen som en tönt när jag andas.

Fick dessutom lite uppdatering kring vad som pågår i mina gamla hoods ute på Värmdö. Illa nog verkar det som att en kollektiv ätstörning breder ut sig över ön. En vän till mig har sedan ganska länge varit sjuk, och hon vet om det själv och hon kämpar på med det.
Nu verkar resten av packet därute valt att gå i hennes fotspår, med den lilla skillnaden att de verkligen inte är i närheten av att inse vad det är som pågår.
Och jag minns att det bästa med att flytta från Värmdö var att slippa höra dessa ständiga kommentarer om att någon bara druckit ett glas juice på hela dagen och en annan minsann gått ned 4 kilo och en tredje är sååå himla fet för hon kommer inte i sina byxor i damstorlek 32.

Jag orkar inte höra på skiten. Det är sorgligt, det är vad det är .

Där ser ni...

...att det visst kan hända er. Hur många av er har varit i Spanien? De flesta, va? Just det!
Som sagt var det även svenskar ombord, plus en massa barn. Det händer nämligen även svenskar och barn. Piloten väljer inte direkt ut vilken typ av passagerare som ska vara ombord när det är dags. Inför döden är vi alla lika.

Kan inte folk bara sluta påstå att det är riskfritt att flyga och att det är världens säkraste transportmedel och att de inte förstår hur man kan vara så panikslaget livrädd som JAG ÄR för just flygning?
Visserligen flyger även jag once in a while, men jag är inte så naiv att jag blir mer rädd för att det nyligen hänt en olycka. Snarare flyger jag hellre just efter att det hänt en olycka, eftersom det borde vara just då det är som allra mest säkerhetspådrag. Vem av er tror att man skulle kunnat få med en nagelfil av stål i handbagaget på ett plan till USA för sisådär 6 år sedan?
Ingen? Nej, jag tänkte väl det. Ändå var det just vad jag fick när jag flög dit i somras. Av rent misstag förstås. Men då vill jag ändå påstå att säkerhetspersonalens misstag var en aning grövre.
Ren tur för dem att jag inte var den ökende Nailripperkiller...

Kort sagt: Flygning är farligt, man kan dö. Jag visste det redan tidigare, övriga påmindes om det idag.

Precis som med alla andra händelser där människor dör i förtid är detta en fruktansvärd tragedi och mina tankar går till de anhöriga. I övrigt påverkar det mig inte mer än att jag i framtiden kommer vägra att sitta kvar på ett plan som krånglar och gör upprepade startförsök...

Svenskar - mer skyddade än vi förstår?

Svenskar tycks alltid klara sig. Det är uppenbart att man är född i rätt land om man är sugen på ett långt, tryggt och smärtfritt liv.

Vi deltar inte aktivt i några krig, bara smyger lite åt sidan så att de som vill kan hålla på med sitt medan vi blundar och håller för öronen tills det är över.
Vi har inga jordbävningar, tornados, vulkaner eller tsunamis.
Vi har inte crack, vilket är en drog som har stor betydelse vid majoriteten av alla våldsbrott i USA.
Vi har än så länge sluppit undan terrorister. De inser väl helt enkelt att svenskar är alltför tillbakadragna och medgörliga för att ett attentat överhuvudtaget skulle ge någon reaktion, mer än lite landssorg.
Vi har inte Josef Fritzl.
Vi har inte Bush.
Vi har bannemej inte ens några rejäla seriemördare. De som finns är bara ett gäng mentalt handikappade wannabes som claimar hela europas olösta mord de senaste tio åren, som för att nå upp till någon slags Manson-status. De mördar inte ens folk - de bara påstår sig ha gjort det eller menar att de eventuellt kan ha gjort det, att det "inte kan uteslutas". Yeah right...

Vi växer upp, går på dagis utan att bli torterade i källaren, går i skolan utan att bli nedskjutna av våra klasskamrater, går på krogen utan att bli ihjälhoppade av dörrvakterna (oftast), åker taxi utan att bli ritualmördade, genomgår graviditeter utan att någon skär ut och stjäl barnet, föder på ett kliniskt rent sjukhus och kan åka hem efteråt utan risk för att bli ihjälbombade på vägen eller trampa på en mina i trädgården. Och så är cirkeln sluten.

Vi har kort sagt ingenting att vara rädda för egentligen.

Inte ens när vi mot alla odds lyckas befinna oss ombord på plan som kraschar med massdöd som följd, så hamnar vi bland de drabbade. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3144938.ab
och alla minns väl även: http://www.expressen.se/nyheter/1.842202/mirakelsvensken

Svenskar måste onekligen vara världens tryggaste folk, det är inte tu tal om saken.

Grrr...

Svisch- svosch, nu vinner jag det här!
Ungefär den känslan hade jag igår när jag inveg mina nya vildkatter. De är inte bara osedvanligt bekväma för att vara ett par sprillans nya skor - de är dessutom mycket snygga för att vara ett par löpskor.
Kände mig som ett pro de la créme där jag flög fram över asfalt och refuger. Ingenting kunde stoppa mig. Ändå inbillade jag mig att det vore oklokt att löpa fullt ut första dagen i ett par nya skor, särskilt när man inte tränat på fyra dagar, så det blev en lite kortare runda. Sprang väl i typ en halvtimme eller så. Mycket spring i benen fanns det kvar, och jag längtade redan till nästa pass.
Därför blev det en liten besvikelse att inte hinna med någonting idag. Nu sitter jag här på jobbet och slutar inte förrän klockan nio denna augustiafton. Och det vet vi ju alla vad augustiaftnar bär i sitt sköte - nämligen skräckinjagande mörker.
Och jag tänker inte springa i mörker. På Östermalm.
Icke sa Nicke!!

Nya skor

Det har sprungits dåligt de senaste dagarna. Dels pga blåsor på tårna och en vägran att löpa ett endaste steg till i de gamla rishögarna till skor. Dels pga återkommande nacksmärtor och huvudvärk.
Igår köpte jag dock äntligen ett par nya, strålande fina springskor- och jag är kär! Nu bara längtar jag tills jag kan ge mig ut och springa med dem. Kommer känna mig som en helt ny människa skulle jag tro.
Och så tvingades jag ta värktabletter till frukost imorse. Så idag blir det lugnt. Men imorgon ska jag bannemej ut. Hallalujah!

Blåsor på tårna

Efter gårdagens korta men intensiva pass var jag faktiskt lite sugen på att springa till jobbet idag. (ca 6 km) Efter några minuter påmindes jag dock om den meningslösa känslan det innebär att springa utan musik. Efter ytterligare några minuter påmindes jag om de blåsor som jag redan i förra veckan drabbades av på tårna. Då var det en tå (tåtån), nu är det även tåtilla.
And it hurts!
Klarade mig fram till Slussen, dvs ca 4 km, innan jag helt enkelt var tvungen att sakta ner och ta bussen sista biten. Väl framme plåstrade jag om mina stackars tår efter att jag försökt sticka hål på dem. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Skulle behöva andra skor, men jag har inte riktigt lust att prioritera ett par svindyra löpskor som jag typ kommer använda i två veckor till. Speciellt inte när jag behöver så mycket annat till stallet bl.a. där de flesta av mina grejer är i akut behov av att uppgraderas.
Så vad gör man? Billiga löpskor, finns det? Någon som har lust att skänka/ låna ut ett par i strl 39? Eller eg. borde jag kanske ha 40 nu för att med all säkerhet undvika att nudda i framkanten med tåspetsarna...

ps. mp3-spelaren har kommit på posten nu, har jag fått rapporter om hemifrån. Lycka!
Mina kläder från USA har också kommit och ligger på postuthämtningen, redo att claimas. Tjoflöjt!

saknar musiken

Det börjar bli lite outhärdligt utan mp3-spelaren. Glömde den ju i Gbg, och det har visserligen fungerat, om än med nöd och näppe. Så idag rann droppen över som man inte brukar säga men jag säger det ändå.
Gick upp tidigt för att hinna springa innan stallet. Kände mig otroligt omotiverad och hela kroppen bara skrek "nej nej nej" trots min sprillans nya sport-bh som jag skulle inviga. Motvilligt tvingade jag mina ben upp i jogging, kände hur detta lilla underverk jag iklätt mig höll behagen på bättre plats än någonting annat någonsin förr. Som berg.
Imponerande.
Ändå var det inte tillräckligt för att ge mig glädjen att orka runt hela rundan. Så jag kortade av den en aning. Aldrig att jag saktar ner och går pga trötthet, men ta en kortare runda pga uttråkning - det är en annan sak. Stod helt enkelt inte ut utan musik, och jag är starkt emot att utöva sådant man finner tråkigt eller inte det minsta stimulerande.
Det sög, kort sagt. Och varför, in the name of God, varför ägna sig åt sådant som suger?
Det rimmar inte med min livsfilosofi.
Jag måste ha hem min mp3-spelare NU så jag kan lura min filosofi.

tjoflöjt

Idag har jag köpt en sport-bh. Vet dock inte om jag valde rätt. Vägde mellan två och är nu tveksam till om jag borde tagit denna eller den andra. Men vad gör väl det om hundra år?
(Och nu har alla någonting mer att anteckna i intresseboken)

För övrigt har jag ridit idag, och vi kom riktigt bra överrens min lilla sötnos och jag. Mer än man kan säga om sist jag var ute, då vi genomled någon form av utomkroppslig upplevelse. Besatt, skulle man väl kunnat kalla honom. Av någon typ av väsen som helt enkelt paralyserade hela hans kropp och alla sinnen.
Det var läskigt. Och ingenting jag kan jobba bort eftersom det händer ytterst sporadiskt och givetvis aldrig när jag har med mig någon annan för att be om råd och visa vad det är som händer.
Lömska små väsen, det där.

Om hjärtesorg

Visst känns det bättre att kunna skylla sina problem på det motsatta könet?

Jag gör så ibland, säger att jag är osäker på kärlek för att jag blivit sårad- trots att jag verkligen aldrig blivit sårad utan bara är en misstänksam jävel av naturen.

hej o hå, sport-bh

Ökade på sträckan lite till idag, men klämde ändå in det hela på lika lång tid som den kortare svängen. Omedvetet ökat tempo kan ju vara boven i dramat. Om det nu är någon vidare bov... Andra andningen kom aldrig riktigt, jag var pigg som en mört redan från början och blev, så som verkar mest normalt, allt tröttare medan jag sprang. Tvärtemot hur jag känt senaste tiden då de första 20-25 minuterna har varit som mest plågsamma och jag kommit igång och känt mig fräsch först efter halvtimmen.

Mot slutet började jag känna en skavande smärta mot tippen av tåtån. Ja, tån som ligger intill stortån heter ju som bekant (?) tåtån.
Såhär går ramsan:
Stortån
Tåtån
Tåtilla
Tillrosa
Lillpinken
Så nu vet ni det, och behöver inte längre använda er av det felaktiga "långtån".

Hur som helst, tåtån på vänster fot började smärta en aning. Jag kom på att jag igår kväll sett en antydan till blåsa just där, och tvingades inse att det var just denna blåsa som gjorde sig påmind. Mycket riktigt hade den svällt en aning, och jag får verkligen hoppas den behagar försvinna inom väldigt kort. Inte skönt att ha några skor på sig just nu. Travade runt i tofflor på stan idag - i ösregn...
Planen var att hitta sport-bh, men det där är ju en riktig djungel. Enligt en tabell skulle jag ha tredje gradens stöd, eftersom jag ägnar mig åt ridning och löpning. Men tyvärr fanns det ingen sport-bh med just detta stöd. Det fanns upp till grad 2. Och jag tyckte inte någon modell gav vidare stöd. Det guppade rätt friskt oavsett vilken prisklass jag var iklädd, där jag hoppade upp och ner inne i provrummet. Och då har jag ändå inte särskilt mycket att komma med.
Får bli en funderare. Har någon tips?
Hur hårt kan en sport-bh sitta? Är det inte farligt om den trycker så hårt så man i princip får ut brösten genom ryggen? För den modellen var den enda som verkade hålla dem still.
Annars vet jag inte riktigt. Svårt var det åtminstone att veta... Och det känns inte helt hundra att jag fortfarande springer runt med vanliga bh:s.

Träna + sol = helvete

Fick den briljanta idén att springa till jobbet imorse. Jobbet på söder. Visade sig att det var kortare än jag trodde, bara ca 6 km, men det var ändå lite lagom i den hettan som rådde under förmiddagen.
Solsken. Djävulens påfund när det gäller mig och träning.
Och självklart, som ett brev på posten kom påföljden. Migrän.
Eller vad man kallar det när man har så ont i huvudet att tårarna bara rinner och blicken suddas och man knappt kan tänka på någonting annat än smärtan. Och jag HAR druckit. Flera liter. Både vatten och återhämtningsdryck.

Så jag ringde till min underbara man som sitter hemma i andra änden av stan. Och som den ängel han är lovar han att kasta sig iväg till apoteket och köpa migränmedicin, för att sedan komma hit med den till mig.
Har jag den bästa mannen någonsin eller?

Bissi äs aj äm

Fullsmockade dagar utan minsta utrymme för dagboksförande. Åkte till götet häromdagen, men tro inte att det hindrar mig från att kämpa vidare mot mitt mål.
Systern jag besöker bor nämligen på ett berg, så jag har tagit det ultimata tillfället i akt att plåga mig upp och ned för de branta backarna omkring hennes hus. Nedför går ju som bekant tämligen enkelt, det är först när jag skall vända tillbaks igen som den riktiga pärsen börjar. Med ömsom uppförsbacke, ömsom lååånga och många serier av trappor har jag utsatt min kropp för större ansträngning än på länge. Trots att tiden jag hållit igång blivit något kortare än hemma så känner jag ändå att jag pressar mig själv till max.
Vilket är otroligt skönt!

Imorgon åker vi hemåt, och då ställs siktet återigen in mot att försöka klättra mig uppåt mot den aktningsvärda milen. Vågar mig inte på några upptäcksfärder i den här ligiststaden. Djurgården känns trots allt en aning tryggare, med eller utan Gärdetmannen...

Nu ska vi äta kladdkaka.

Ta sig tid

Det är alltid lika outhärdligt att ge sig ut när någonting väntar på mig efteråt. Som när jag skulle till Grönan, eller i lördags när det var hundra grader ute och jag skulle på kalas sen.
Eller som igår, när vi precis kommit hem från en supermyspicnic på stranden och man ser fram emot att bara sjunka ner i soffan och slökolla på So you think you can dance.
Ändå kan jag inte med att låta bli. Det ska göras, och om det ska göras ska det göras ordentligt. Så en liten runda blev det, i lite högre tempo och med mycket högre motvilja. Dessutom led jag lite av träningsvärk de första tio minuterna, från gårdagens hoppträning med lilla hästen- som gick otroligt bra. För att inte tala om hur fantastiskt roligt det var att hoppa bana igen, med denna enormt begåvade häst som slutligen verkat haja vad hela konceptet går ut på.
Stor kärlek <3

Efter springrundan blev det hur som helst en ballerinakaka, en kexchoklad och Dance, dance, dance. Det enda tv-program jag inte kan slita mig från. På bästa sändningstid.
Igår var jag tyvärr så utmattad att jag somnade mitt i.

Rättelse

Gårdagens inlägg var en aning missvisande. Jag skrev rätt först, sen ändrade jag till fel av någon efterbliven anledning, och sen orkade jag inte ändra tillbaks igen.
Det var alltså Aftonbladet som hade den sönderslitna ungen på löpet.
Expressen basunerade i vanlig ordning ut någon form av bantningstips. Den här gången handlade det tydligen om sommarmat man blir smal av. Jag återgav det som mat med fett. Men det handlade ändå om samma antal kilo man skulle gå ner, och i slutänden kvittar det ju hur.
Poängen var att det ligger så stort fokus på hur man skall kunna reducera sin kroppsmassa att alla andra nyheter ter sig meningslösa i sammanhanget. Förutom de om barn med av hundar sönderslitna ansikten.

Själv citerar jag Keanu Reeves i fråga om att komma i form:
"Ät mindre - träna mer"

Frukten av hårt slit

Igår väntade jag in kvällen. Lördagens dyblöta äventyr ville jag inte riktigt återuppleva, så jag avvaktade tills solen börjat gå ner. Då gav jag mig ut, tung i sinnet och med stort behov av lite frisk luft, press på musklerna och tid att rensa tankarna. Och nog arbetade hjärnan mer än kroppen under detta pass, för trots den längsta rundan jag hittills sprungit och med högre tempo än vanligt - så var jag knappt ens varken trött eller svettig efteråt.
Ändå valde jag att inte springa vidare, jag behövde av personliga skäl komma hem.

Djurgården kan nog vara bra att springa på, problemet är bara att jag är lite rädd att vara där ensam i skymningstider. Speciellt som det bara blir allt mörkare nu. Samtidigt vill jag springa ensam, musiken är mitt sällskap. Det blir ett dilemma det där. Helt makalöst att man ens ska behöva tänka så i Stockholm på 2000-talet.

Makalöst även att folk på 2000-talet fortfarande orkar reagera på vissa saker som man själv blivit immun för redan någon gång 1930. Idag lyder Expressens löpsedeln ungefär "Hunden slet sönder hans ansikte" (http://www.expressen.se/nyheter/1.1246514/tvaaring-fick-tio-hundbett-i-ansikte ) och sedan är det en bild på ett barn med vanställt ansikte och chockad blick.
Ni har sett det förr, så att säga.

Ändå hör jag hur en ung kvinna förskräckt utbrister "OJ" när hon får syn på löpet. Jag vänder på huvudet och ser henne peka, visa detta fasansfulla för sin väninna, som även hon slår handen för munnen. Tillsammans står de sedan där, mumlandes upprört, och betraktar katastrofbeskedet inför dem.
Och jag förstår verkligen inte hur någon fortfarande kan bli så upprörd över en sån sak. Hur någon kan orka lägga så mycket energi på att förfasa sig över någonting som relativt ofta dyker upp i tidningarna.
Eller kanske var det helt enkelt så att det i själva verket var Aftonbladets löp hon lamslogs av?
"Så går du ner 5 kilo - med fett"

Värmeslag

Trotsade värmen och gav mig ut på den längsta rundan hittills. Ungefär 40 minuter höll jag igång, och då måste jag ändå stolt berätta att det ingick diverse uppförsbackar och stekande sol. Försökte dock hålla mig någorlunda i skuggan.
Svetten den lackade och munnen var torrare än en snus i Sahara, men det kändes mycket härligt efteråt. Känner att vid ungefär 30-35 minuter börjar jag komma in i någon andra andning, det jobbiga försvinner och jag skulle i princip kunna fortsätta en bit till.
Problemet är bara att jag vid det laget är så fruktansvärt uttråkad, och alldeles för nära hemmet...
Vad gör man för att inte avlida av uttråkning? Bättre musik... kanske? Musiken idag var ingen större hit. Några bra låtar hade jag fått av min kompis, men några var inte så himla happening. Får ragga vidare på msn. Har själv ingen aning om hur man laddar ner musik, sådant är för kriminella har jag förstått.
Igår var det grillning, kubb och sällskapsspel på en öde ö. Ikväll blir det grillning, sprit och gamla goa vänner något närmare innerstaden. Som jag har sett fram emot detta! Jag som i princip aldrig dricker alkohol, men just ikväll är jag faktiskt sugen.
Hörde jag en skål?

Att älska sig själv

När jag kikade in genom ett skyltfönster idag slogs jag av hur jävla snygg kropp jag har. Kände att jag helt enkelt var tvungen att langa upp mobilen och ta en bild.

Jag, nu - nöjd.

Sen tänkte jag på hur tacksam jag är över att kunna känna så. Alla borde kunna känna så inför sin egen spegelbild, och jag önskar jag hade känt så även när jag var yngre. Fram till för bara 3-4 år sedan avskydde jag min kropp. Jag misshandlade den, svalt och hetsåt om vartannat. Och egentligen handlar det ju inte om min utsida, för jag såg i princip likadan ut då som nu.
Skillnaden sitter endast i mitt huvud, i min själ och mitt sätt att se på mig själv - både utifrån och inifrån.

Jag har äntligen landat någorlunda, och jag hoppas det är någonting alla får uppleva någon gång, oavsett hur den där spegelbilden ser ut...

Jag, för ca 3 år sedan - gravt missnöjd.

Mina skor

På allmän begäran, mina berömda *******!!!

(Önskar fabrikatet publiceras hänvisar jag till marknads- och ekonomiavdelningen.)

Kexchoklad

Man får verkligen hoppas den 31 augusti blir en sval och gärna regnig dag. Det är sanslöst sån skillnad det blir när temperaturen stiger några grader.

Igår var det både varmt och stressigt. Kom hem från jobbet vid fem och skulle vara på plats på Gröna Lund klockan sex, så det fick bli en snabb runda. Men att öka tempot var inte att tala om, det var tungt bara att jogga på i vanlig takt. Trodde knappt jag skulle orka, trots att jag sprang kortare än vanligt, och var nära att ge upp vid något tillfälle. Benen kändes tunga, armarna kändes tunga, magen och axlarna värkte.

Ändå lyckades jag hålla ut och tog mig ända hem i mycket seg och oentusiastisk lunk. Bättre än ingenting!

Senare på kvällen fick jag ägna mig åt styrketräning då jag dumdristigt nog ställde upp som frivillig bärare av denna:

Visserligen ingen tråkig uppgift, då det är alla sanna Gröna Lund-fanatikers stora dröm att få stoltsera med en av dessa troféer.

Som jag trånat genom åren. Suktat, längtat och önskat att det någon gång ska vara min tur. Hundratals hjul har jag sett snurra, tusentals nummer har gått mig förbi - men så äntligen, äntligen stannade pilen på det fält som... min pojkvän spelade på...

Så om jag ska vara petig var det faktiskt inte ens jag som vann. Nej, mina nummer fladdrade förbi som fjärilar en varm sommardag, precis som det alltid varit. Men detta var ändå så nära man bara kan komma, och jag fick ju den stora äran att bära kartongen resten av kvällen, genom hela vår sjukamp. Som jag för övrigt vann - överlägset!

En djävulsk plan

De vet att vi kvinnor kommer gå på det.

Och de vill skada oss. Vill se oss plågas i smärtor.

Det är alldeles uppenbart att kvinnohatare skapade Roller Slide.

Träningsvärk!

Den där satans roller-slide är djävulens manick!
Under dagen igår förvärrades min träningsvärk i magen sakta men säkert. Imorse hade jag svårt att resa mig ur sängen. Jag är förbluffad över att träningsvärk efter tio rullningar kan vara så smärtsamt påtaglig. Nu får man verkligen hoppas det ger resultat också!

Igår blev det inget springa, det fanns inte tillfälle helt enkelt. Stupade i säng redan klockan halv elva med mobilen ställd på väckning kl. 05.20. Planen var att jag skulle upp och springa en vända före jobbet, och på så sätt följa alla råd man hört om att jogga. Dessutom är det ju inte fy skam att ha det avklarat, så resten av dagen blir fri.
Så jag klev upp, drog på mig joggingstassen och sprang ut i morgondiset. Jag sprang, sprang och sprang. Blev trött och matt i kroppen, nästan alldeles slut blev jag.
Och så vaknade jag av att väckarklockan pep.
Jag hade bara drömt. Drömt att jag genomfört ett stenhårt löppass.
Detta irriterade mig så mycket att jag helt enkelt vägrade kliva upp och springa en gång till, min nyvakna kropp var helt övertygad om att den redan gjort sitt för dagen.
Så jag ställde klockan en timme framåt och somnade om.

Ökat tempo

Igår blev det en senare tur än vanligt, jag träffade en kompis och fastnade framför msn där jag fick massa ny springmusik av en annan kompis. Så vid niotiden bar det av, men eftersom jag hade lite ont i knät valde jag att ta en kortare sväng. Dock försvann smärtan ganska snabbt, så jag prövade att öka tempot istället, vilket ledde till en något kortare runda men med betydligt högre tempo. Det kändes bra, ganska häftigt att jag faktiskt kan hålla ett högre tempo under en så lång sträcka som jag ändå gjorde. Blev lite stolt!

När jag kom hem plockade jag fram min roller-slide och gled fram och tillbaks tio gånger för att träna magen och allt det där andra som tv-shop lovade skulle bli trimmat som en nyklippt gräsmatta bara man kört i fem minuter. Köpte den visserligen inte på tv-shop för 800 utan på ÖB för en femtilapp. Mig veterligen skiljer sig denna manick inte överhuvudtaget från originalet.
Idag har jag faktiskt träningsvärk i magmusklerna, om än lätt sådan.
Skönt. Eller Schönt.
Fastnade lite framför stekarskolan på 1000 apor igår. Soran Ismail is the one, fan vad jag har fastnat för den där killen. Enda bloggen jag läser ibland, kolla in på www.1000apor.se

Håll

Jag vet inte vad som händer. Igår fick jag håll efter 20 meter ungefär. Till en början försökte jag ignorera det hela och sprang vidare. Det hjälpte inte. Efter 10 minuter värkte det värre än någonsin på båda sidorna, men jag tvingade mig själv att fortsätta.
Funderade lite på om det är farligt att fortsätta springa när man har håll. Vad är det egentligen som händer i kroppen? Jag sträckte upp armarna, utan effekt.
Sprang vidare.
Vid 15-20 minuter var jag tvungen att sakta in några steg, armar-uppåt-sträck, och sedan köra vidare. Det gjorde ingen större skillnad så jag valde att pressa mig igenom det hela ändå.
The show must go on.
Klyftan skulle knappast låta sig nedslås av lite krämpor, så varför ska jag vara sämre? Har Madonna migrän så tro fan att hon hoppar upp på scen och kör 100% ändå.
Och de är inte mer människor än vad jag är, vi är ändå i grund och botten stöpta i samma form. Så självklart fortsätter jag. Så länge ingen hindrar mig med argumentet att det är farligt på något vis.

Dagen idag kommer ägnas åt att försöka undvika en viss Torgny ~40 som verkar vara ute efter någon form av umgänge med mig. Jag får anta att det ligger någon typ av romantiska intentioner bakom, då jag har svårt att tro att en karl i annat fall skulle lämna ut sitt kort till en person av motsatt kön i samma veva som han tillfrågar densamme om gemensam dinering.

Vad är det med äldre karlar och mig egentligen? Vad är det egentligen med mitt utseende som attraherar pappagenerationen? Ända sedan riktigt unga dar har detta följt mig.
Och jag som är ett huge fan of lammkött...

Min bror

Min bror ska alltid vara värst. Han hörs och syns jämt, är hejdlöst bekräftelsekåt och lever i princip på uppmärksamhet. Vilket visserligen kan var rätt underhållande, och jag älskar honom inte mindre för det.
Men den här gången tycker jag det gick lite för långt.

Ni minns kanske att jag svimmade för ett tag sen? Det var lite av min thunder, dagen blev min och förmodligen kommer de flesta av människorna i skansen-kön att minnas mig länge. Allt ljus på N, om man säger så. Hela min familj var ju dessutom där och la sitt fulla fokus på mig, förutom just min bror. Detta var uppenbarligen någonting som retade honom så till den grad att han helt enkelt inte kunde låta bli att apa efter - och dessutom bräcka - mig.

Idag gick han nämligen helt sonika på Hötorget, då han suddenly kollapsade och föll ihop på marken inför många chockerade turister och fruktsäljare. Och inte kunde han bemöda sig att vakna upp efter ett par minuter, som jag gjorde. Nej, han ska som sagt alltid vara värst.
Så det blev ambulans till akuten där han las in för otaliga provtagningar och röntgen. Vad jag vet ligger han fortfarande kvar och solar sig i familjens uppmärksamhet och oro. Men tro inte att jag tänker hälsa på honom.
He stole my thunder.
Inte ens sviktande hälsa får man ha för sig själv längre.

Måttligt motiverad gav jag mig istället ut för att springa. Lite för varmt, lite för matt efter två timmars uteritt, lite för ovillig. Ändå lyckades jag avverka en halvtimmes löpande till de ljuva tonerna av Bloodhound Gang, Blümchen och Paul van Dyke.
Nu både vill och inte vill jag gå ut och ta drinkar. Vill ju inte sunka ner kroppen med alkohol egentligen, nu när jag kämpar på så bra. Samtidigt vore det inte fy skam med lite galej såhär på lördagskvisten.

Dagens musiktips:
Blümchen - Haithas maslas tas mein das. (har fan ingen aning om vad den heter...)
Paul van Dyke - Blu skies
Sarek - Solen glimmar, riktig glädjemusik :)
Sunblock - I'll be ready
Till snabb gånguppärmning: Bloodhound Gang -uhn tiss uhnt tiss uhn tiss

Årets bästa- människor som lider!

Känner en viss panik inför dagen. Kommer jobba ända till halv tio ikväll, vilket innebär att det blir svårt att klämma in nån träning. Jag får helt enkelt se till att springa både lördag och söndag istället. Även om jag verkligen vill ut idag, men det känns inte så kul att ge sig ut efter tio på kvällarna.
Det blir dubbel träning i helgen istället, eftersom jag ska ut och rida båda dagarna också - härligt.

Apropå någonting helt annat så förundras jag en aning över hur medierna tänker ibland. Just nu kan man rösta fram "årets bästa klipp" på http://www.aftonbladet.se/tvling/
Vad som menas med "bästa" framgår inte, men tydligen hade jag helt fel när jag inbillade mig att bra klipp skall vara antingen roliga, tänkvärda eller intressant på något vis. Istället presenteras klipp efter klipp ångande av mänsklig förnedring och olycka.
Lite Frizl hit och lite påkörda farbröder dit, kryddat med en liten sekvens där Victoria Silvstedt för första gången kommer på tanken att skymma sina bröst. Som för att lätta upp det hela en aning.
Jag fattar ingenting. Vad är det som är "bra" med detta? Hur har de gått till väga när de valde ut vilka klipp som skulle deltaga i denna tävling? Har redaktionen suttit och funderat och kommit fram till att detta är så bra det bara kan bli i klippväg?

Kan det vara såhär det gick till?
Klippnisse 1: Jag tycker faktiskt den här sekvensen när EMD medger att dom är beredda på kritik är jäääävligt bra.
Klippnisse 2: Jag vet inte, jag skulle nog föredra något klipp från Burma, någon torterad munk eller så...?
Klippnisse 1: Nu tror jag du missar poängen, kolla in Dannys minspel här; oslagbart! Han ger verkligen uttryck för en känsla som jag absolut tror kommer nå genom datorskärmarna och påverka folk.
Klippnisse 2: Jooo.. Det har du förstås rätt i...
Klippnisse 1: Klart jag har rätt. Detta- min vän- är tamejfan ett riktigt bra klipp. Ingen gammal munkskit som ändå ingen fattar någonting av. Nu ta vi EMD säger jag.
Klippnisse 2: Jo men fan det blir nog bäst ändå. Munkklippet kan jag spara till årskrönikan, typ årets katastrofklipp. haha.
Klippnisse 1: Skönt.
Klippnisse 2: Bäst!

En av städerskorna här på jobbet luktar hasch.
Och varför vet jag hur hasch luktar, undrar ni nu. Det vet jag faktiskt inte. Men hon luktar som en annan kvinna som mina gamla kolleger sa luktade hasch, så därav drog jag slutsatsen att hon luktar det.

På väg hit möttes jag förresten av tusentals glittrande SL-älvors sken. Jag vill tacka bussguden och den gränslösa tur som slöt mig i sina armar när jag kom upp från t-banan och bussen stod vid hållplatsen. Det var helt enkelt bara att trippa fram och kliva ombord med mitt färdbevis för ungdomar tre år yngre än jag.
Utan att behöva vänta en enda minut. Mitt norra öga trodde knappt vad det såg vill jag lova!

Så till väsentligheterna: (Även om lyckad timing mellan t-bana och buss är lite för bra för att bara släppa sådär...)
Igår satte jag nytt rekord igen. Tyvärr gav jag mig ut med lite dåliga förutsättningar. Jag hade inte fått i mig mat på flera timmar, och borde kanske väntat tills efter middagen. Men klockan började bli mycket och det föll sig bäst som så att jag sprang medan karln min gick ut och jagade föda. Så som det sig bör i en neandertalarfamilj.
Eftersom jag såg fel på klockan trodde jag att det skulle bli en halvtimmes spring, men istället blev det imponerande trettiofem minuter. Storslaget! Bäst var att springa över Stureplan som redan var fullsmockat med falska LV's, falska intentioner och falska tuttar.
Anade jag inte en liten bajslukt komma smygande, månne?

Även parken var lika full den, men det var bara bra för då blev jag extra peppad att orka hela vägen genom och ut på andra sidan, trots mitt annalkande blodtrycksfall och tryckande huvudvärk.
Väl hemma väntade maten på bordet. Grillad zuccini, ruccolasallad, spenat, paprika, ost och tomater. Och till det en perfekt ugnsbakad pizzabotten.

åhhnej

Jag svalde precis en liter luft. Sån't är obehagligt tycker jag.
Måste dricka lugnare.

Sömn

Troligen led jag av en viss grad av sömnbrist igår, för så fort jag kom hem slocknade jag på soffan och sov till halv tio på kvällen. Dessutom kände jag mig lite febrig så springandet fick vänta tills ikväll. Fick ändå röra på mig lite, lite - eftersom jag promenerade både till och från jobbet. En rask, mycket rask, promenad på tjugo minuter.
Jag klarar helt enkelt inte av att spatsera. Jag måste gå raskt. Det har blivit lite av en fix idé för mig, att jag måste gå snabbare än alla andra. Vissa karlar går ändå om mig ibland, om jag är trött eller det är uppförsbacke. Men det kan ändå vara ok, eftersom de överlag har mycket längre ben och således ändå inte utövar en hastigare benrörelse än jag.

Hur som helst, på hemvägen blev det en ännu längre promenad eftersom jag tog en omväg. Var rentav lite svettig när jag kom hem.
Kan visserligen ha berott på jeans och långärmad tröja i den varma eftermiddagssolen, i kombination med lätt släng av feber.
Sov gott gjorde jag oavsett. Idag är jag äntligen utvilad.

I slipped

Jag lovar att gårdagens snedsteg var en engångsföreteelse, och att detta under inga omständigheter kommer förvandlas till någon form av mode-/shopping-/styleblogg. Detta är och förblir en träningsdagbok, av mig - för mig.

Så- till gårdagen.
Uppvärmning blev fem minuters rask promenad. Benen var tunga efter en hel dags stillasittande på jobbet och någon timme för lite sömn. Ändå var jag fast besluten att pressa mig själv ordentligt då jag känt mig grymt plufsig hela dagen.

Med relativt lugn musik i hörlurarna (rippin kittin, the knife och liquido till att börja med) började jag alltså småspringa för att värma upp min stela häck.
Och jag sprang. Och sprang. Och sprang.
I en halvtimme sprang jag, utan så mycket som lite håll eller ens huvudvärk. Vädret var perfekt efter den våldsamma skur som precis dragit förbi. Luften var sval och fuktig, staden var ganska så folktom.
Och jag kände mig knappt ens särskilt trött. Men tyvärr har jag oerhört svårt att springa vidare, förbi min port, bara för jag upptäcker att jag kanske skulle orka mer. Jag får helt enkelt staka ut en längre runda framöver. Har jag bara inställningen att jag skall fram till ett visst mål så brukar det gå.
Faktiskt kände jag igår för första gången att det faktiskt finns en chans att jag kommer klara detta.

Dagens musiktips till mjukstarten:
Miss Kittin- Rippin Kittin
Liquido - Narcotic
The Knife - Marble House
The Knife - Neverland

Antar att min musiksmak skiner igenom en aning... Men jag håller fortfarande fast vid att jag inte tänker avslöja min identitet.
Varken ålder, kön eller civilstatus kommer ni åt. Sådetså.

Laddar för löp

Om några minuter ska jag springa ut. Det har nyss dragit förbi ett ruggigt åskoväder som hindrade mig från att våga utanför dörren, men det verkar över nu.

Under tiden passade jag på att beställa ett par skor och en kappa från USA. Det är första gången jag handlar kläder över nätet på det sättet, men jag blev totalt förälskad och vet att jag bara skulle ångra mig om jag inte slog till. Dessutom tycker jag det är sån ångest att springa omkring på stan och leta efter saker.

Jag är förmodligen den sämsta shopperskan som existerar. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att köpa saker jag inte verkligen behöver eller åtminstone har ett ädelt syfte med. Som tex någon specifik tillställning jag ska på. Då kan det lixom vara berättigat att köpa ett par nya skor eller så.

Men är det bara en vanlig tisdag och jag inte har något särskilt för mig framöver - då finner jag inget motiv till att köpa på mig massa saker i onödan. "Bara för att" lixom. Nej, då sparar jag hellre de pengarna tills jag verkligen behöver en ny jacka, eller nya skor, eller något smink som är slut. Eller tills jag blir bjuden på någon flådig fest med glamourös dresscode. Då tycker tom jag det är roligt att shoppa.

Hellre lite färre men väl genomtänkta plagg i garderoben än massa blaj som bara åkte ner i varukorgen för att det var billigt. Jag har ju så jag klarar mig. Jag kan inte med gott samvete köpa på mig massa saker som jag inte känner att jag behöver.

Inte när halva jordklotet svälter ihjäl och den andra halvan förintar dess existens.

Men dessa - suck - var för läckra för att slippa undan.

Kass Helg

Jag skäms!
Men jag skyller delvis på min karl som lovade att följa med mig på en runda igår, och sedan lurade mig att se en aslång film så klockan var alldeles för mycket när den väl var slut. Skamligt!
Nya tag ikväll. Då jävlar skall jag svettas ur mig all ångest.

Rekord

Trots att benen kändes tunga till en början klarade jag att bräcka mitt rekord. Efter 20 minuter, i ganska så friskt tempo för att vara mig, var jag dock tyvärr tvungen att sakta av en stund. Råkade nämligen låsa in hemnycklarna på jobbet, så jag mötte upp karln min som var ute och drack öl, och fick låna hans nycklar.
Det blev ungefär tio minuters promenerande fram och tillbaks utanför stället han var på, innan jag kunde springa vidare hem. Ytterligare 10-15 minuter.
Och jag kände mig knappt trött, så det var mycket synd att det här med nycklarna kom ivägen. Ändå, det blev en förhöjning av nivån med en aning- och jag kände mig ändå jäkligt på g efteråt. Kanske hjälpte det med muggen vatten som jag slank in på Burger King och snodde åt mig?

Har insett hur sjukt viktig musiken är. Det skulle helt enkelt inte gå utan den. Så mitt hetaste tips hittills är helt klart att alltid se till att ha mp3:n fulladdad med peppig musik. Tyvärr har jag själv inte ens följt det tipset, har alldeles för mycket lugna låtar som dyker upp då och då.
Måste styra upp det där lite.

Helgens planering:
Imorgon blir det vila eftersom det inte finns någon lucka. På söndag är jag ledig och måste därför få arslet ur vagnen och ge mig ut på måfå någonstans. Om det inte vore för alla överfallsrykten skulle jag nog ge Lill-Jans-skogen en chans. Men kanske om jag lyckas övertala killen att följa med....

Öka tempot!

Nu får det vara nog på såserierna, nu är det dags att lägga i en högre växel. Insåg att det är ganska kort tid kvar, och skall jag bli någotsånär färdig måste jag pressa mig själv till det yttersta nu.
Tyvärr har jag ju en dålig ovana att vara alldeles för snäll mot mig själv. Jag gillar mig. Och jag vill inte plåga mig.
Men jag måste.
Så ikväll, efter jobbet, ska jag se till att inte ge vika för petitesser såsom håll, huvudvärk eller allmän utmattning. Jag skall tvinga mig själv att fortsätta på samma sätt som en nykter alkoholist tvingar sig bort från flaskan dag efter dag. Utan nåd skall jag piska min hud röd, tills det allra sista av mina krafter runnit ut, och jag lagt en rekordsträcka bakom mig.
Och då skall jag springa ännu lite längre. Ingen rast, ingen ro.
Det kan väl bli en sådär 5 kilometer, kanske?
Sen ska jag slappa. Och stretcha förstås.

Pauseeeeeeeee

Blir en pause idag också, med himla massa eeeeeeeeeee... Eller två pause blev det ju, min eftersändning lever sitt eget lilla liv så jag fick båda de senaste numren hem igår. Perfekt läsning på jobbet!
Annars har jag mest suttit o letat bra onlinebutiker, då jag gett mig fan på att hitta en schysst kappa. Gick ju miste om drömkappan i Las Vegas då jag av ren idioti inte ens behagade gå in i butiken eftersom jag redan på förhand dömt ut den som för dyr.
Vilket jag inte har en aning om egentligen. Och hade så varit fallet kunde det mycket väl varit värt det, med tanke på att jag fortfarande grämer mig över att den inte fick följa med hem.

Anyway. Ingen löpning idag. Måste bära hem massa grejer från jobbet, så jag är fullpackad. Igår blev det dock en lite längre runda helt utan påföljder i form av yrsel och annat obehagligt. Kände mig grym. Dessutom verkar den briljanta idén att stretcha hjälpa en aning.
Att jag aldrig tänkt på det förr!

Lite träning har jag ändå fått idag eftersom jag red ett ganska långt pass i den härliga solen. Åtminstone fick min lilla häst springa benen av sig, han blev riktigt lycklig när han fick sträcka ut över ängarna.

Nu ska jag promenera hem med full last. 3 kilometer är ju även det en liten promenad, åtminstone.

Regn och ingen musik

Igår blev det en vilodag. Efter en dags kortlöpning. Ni märker ju hur bra det går.
Hur som helst, det var en svettig väg hem från jobbet ändå, med storhandling och lång promenad. Jag var duktig.
Idag planerar jag att springa hemåt när jagt slutar vid nio. Förutsättningarna är både bra och dåliga.
Bra eftersom det började regna lite lätt, vilket är till stor fördel för mig.
Dåliga eftersom jag glömde min mp3-spelare hemma, vilket innebär total misär för mig.
Vet inte riktigt hur jag ska stå ut att springa omkring i stan och se ut som en tönt utan att kunna skärma av från omvärlden med lite hederlig happy hardcore?

Blir nog en kortare sväng än jag först tänkt. Dvs inte raka vägen hem, det skulle bli alldeles kort. Nej, jag försöker nog ta en runda ner mot Humlegården och så upp genom parken. För i de områdena är jag bara glad om jag ser ut som en tönt. Det skänker ett slags lugn att veta att man inte ansträngt sig så mycket att man bajsar på sig bara för att man skall passera Stureplan.
Då kan jag samtidigt skratta inombords åt alla de jag passerar som faktiskt gjort det. Och jag kan nästan känna stanken.

Träningen som aldrig blir tråkig!

Nostalgitripp framför mina gamla ridvideos...

Silver Arrow + Jag + 125 cm hinder = kärlek

Om ändå all träning vore som detta!

foto: Jag själv, med mobilkamera riktad mot TV:n.

Yrselanfall igen

Trotsade regnet igår och kastade mig ut på den 2,5 kilometer långa färden hem. Det gick blixtsnabbt, och jag var hemma på ca 10 minuter. Spurtade de sista 200 meterna (spurt i min värld är ungefär detsamma som normaljogging i de flesta andras) för att jag skulle känna mig lite extra duktig. Insåg snabbt att det var en mycket dum idé, då jag bara blev yr och utmattad. Det var dessutom uppförsbacke hela den sträckan, men Barbie Girl vägrade släppa mig ur sitt upptempogrepp.
Fick släpa mig upp för trapporna till lägenheten, där jag sjönk ihop på soffan utan att ens ha orkat byta om. Satt bara och stirrade en lång stund, och trodde flera gånger att jag skulle svimma igen. Det bara gick runt i huvudet och inte ens vatten hjälpte.
Efter kanske 40 minuter och lite stretching orkade jag slutligen hoppa in i duschen, och en måltid senare var jag back on track.
Metaphorically.

Satte mig och började sortera gamla papper som kommit fram i allt flyttstök. Hämtade två kartonger hos mamma häromdagen, och däri fann jag mina mörka tonår. Lappar med små noteringar jag suttit och skrivit ned på kvittopapper under mina ändlösa kvällar i Konsumkassan.
Det mesta från den tiden är bara ett tomt hål för mig, pga hur dåligt jag mådde och de mörka tankar jag hade, så detta var verkligen intressant. Vissa saker fick mig att skratta, andra att bara höja på ögonbrynen och undra "har JAG skrivit detta?" "Vem är John? Jag känner ingen John? Varför har jag skrivit att han är en snäll person?".

Men det mesta fick mig bara att mer och mer inse hur illa däran jag faktiskt var- utan att jag egentligen visste om det själv vid tidpunkten för det hela. Så mycket förtränga, så mycket hävda, så mycket försöka överleva när hjärtat bara är svart.

Och så en liten lista över alla de jag kysst.
Namn och omdöme. 38 stycken fram tills det att jag var 17 år. Där slutade jag räkna. Och jag förvånades över att jag glömt bort så många, och att så många faktiskt verkade ha varit rätt usla.
Fnissade lite över minnet av killen som jag mötte i hyttgången på en finlandskryssning med jobbet. Vi sa "hej", jag sa "du var väldigt söt", han sa "du var också väldigt söt" och så hånglade vi. Rakt upp och ner. Mitt inför mina kollegor, hans kompisar och min pappa. Sen sa vi hejdå och fortsatte åt varsitt håll.

Att vara singel är inte dumt. Klaga inte ungdomar- en dag sitter ni där gängade och då är det för sent.

Nu kör vi!

Återgången från semestern känner jag mig både modstulen och upprymd på samma gång.
Det förstnämnda efter att bryskt ryckts tillbaks till vardagen, och det med en ovanligt tidig morgon som klubbade mig rejält. Det sistnämnda av samma anledning som jag skriver detta.
Löparkläder är packade, målet är uppsatt. I eftermiddag kl. 16.30 bär det av hemåt från jobbet. En sträcka jag inte har någon uppfattning om hur lång den är, men i Stockholms innerstad blir avstånden aldrig mycket längre än att de är överstigliga.
Det är tur att man inte bor i LA. California var länge en dröm, men efter att ha varit där kan jag inte längre höra någon nämna Hollywood utan att inom mig fnysa. Vadå glamour? Vadå Walk of Fame? Några stjärnor på en rökig, sprucken smågata i ett pundargetto. Var det allt?
I'm not impressed.

Men, men... Ikväll blir det alltså lite springande i det härliga sommarregnet. Hem till en tom lägenhet som är i grymt behov av städning.
Vad kan det vara? 3 kilometer eller något sådant? Inte en mil direkt, men ändå en lite lagom sträcka att börja med efter svimningar och jetlags. Dessutom tycker jag alltid det är mycket enklare och roligare att springa när man har ett mål, än att bara springa för att avverka tiden. Jag har som sagt aldrig löptränat, men har alltid haft för vana att springa om jag ska någonstans. Just för att jag är så rastlös att jag inte orkar vänta ut tiden det tar att gå. Givetvis, pga konditionsfrågan, har detta endast handlat om kortare spurtsträckor. Vilket det nu skall bli ändring på.
I framtiden kommer jag kunna springa vart jag än ska. Vilken drömstituation egentligen, aldrig behöva känna att man tappar dyrbar tid för att man måste promenera hela vägen från busshållplatsen till hemmet, tex. (Om man nu bor vid e busshållplats, vill säga)

Ärofylld hemkomst och Murphys Lag

Efter en turbulent flygning hem drog jag till med en turbulent återkomst. Det skall märkas när jag är hemma, om man så säger.
Till att börja med höll vi oss vakna (bortsett från en kort tupplur) ända tills det enligt svensk tid var läggdags. Visserligen ligger Las Vegas nio timmar bakåt, men eftersom vi inte sovit mer än några snuttar på planet och en sväng på flygplatsgolvet så fanns tröttheten där i bakgrunden, vakande, likt en vålnad. Men vi höll ut, och strax efter ett på natten kröp jag till kojs. För att sova som en klubbad säl i 18 timmar.
Oerhört lyckat, det måste man säga.
Därav blev den en aning svårare att gå och lägga sig den kvällen, men eftersom jag skulle upp och gå på skansen med hela stora familjen nästa dag var det bara att bita ihop och dra masken för ögonen.
När vi så samlats utanför djurparken och i sakta mak köade tillsammans med ett hundratal barnfamiljer, så drog jag till med en rejäl skräll.

Den våldsamma yrseln bubblade upp inom mig på ett ögonblick. Jag kände mig allt vingligare och förstod - vis av erfarenhet - vad som var på väg att hända. Ändå kom ingen till min undsättning, trots att jag upprepade gånger mumlade "Jag kommer svimma nu, jag kommer svimma". Kanske var det bara i mitt huvud mumlet hördes?
Sekunderna senare kastade jag mig om halsen på mamma och segnade ihop.
Då blev det kalabalik vill jag lova.
Om ingen reagerat tidigare när jag snurrigt stått o tagit stöd mot en träskylt fick jag desto mer uppmärksamhet när jag väl rasat. Min lilla, lilla pappa agerade Hulken och bar sin medvetslösa dotter ett femtiotal meter bort till en gräsplätt, där jag så småningom vaknade till liv omringad av familjen och diverse oroade Skansenbesökare.
"Läkaren är på väg" upplyste de oss om.
Jag skämdes en aning men var alltför groggy för att ens kunna yppa ett ljud. Locket i mina öron var bedövande och jag kände en märklig kramp i kroppen. Jag hade drömt, men vad? Ett mörker och märkliga gestalter, svarta. Avlägsna, sluddrande röster i det där psykotiska mörkret.
Innan jag äntligen blev mer och mer medveten om verkligheten, var jag var någonstans och vem det var som burit mig dit jag nu låg.

Och det enda jag kunte tänka på just då var att försöka skyla min underkropp pga den korta kjol jag bar vid tillfället!

Det blev inget skansenbesök. Vi satt där på gräsplätten någon timme. Tog sedan en fika. Natten därpå sov jag riktigt illa och vaknade ideligen med huvudvärk och torr strupe.
Dagarna som följt har gått i mycket stilla mak. Mattheten har börjat mattas av (Ka-tching) och yrseln är i stort sett borta nu.
Av naturliga skäl fick jag helt enkelt lov att skjuta några dagar på återupptagandet av min träning.
Och det är inte ens ett svepskäl - det är Murphys lag i dess renaste form.

Pause från någonting jag knappt hunnit påbörja

Imorgon bitti, om lite mindre än 13 timmar, så bär det av. Då kommer jag bli borta nästan två veckor, så att hålla en träningsdagbok igång under den tiden känns menigslöst.
Därför pausar jag det jag inte ens påbörjat, och återkommer i slutet av juni.
Sol till alla. Hej.

Omotiverad

Nu är det ytterst få dagar kvar till avresa. Las Vegas är inom skrämmande räckhåll- och ju mer det närmar sig desto mindre motiverad blir jag att ge mig ut och springa. Som känt är råder ju ökenklimat i Nevada, och jag kommer - hör och häpna - med största sannolikhet inte springa omkring särskilt mycket där borta.
Därför känns det svårt att hålla igång nu, när jag vet att 10 dagars slapphet i stekande sol ändå kommer bränna bort varenda uns av kondition som jag lyckats skrapa ihop. Så imorse, då jag egentligen planerat en liten runda, vek jag mig för den huvudvärk och det illamående som plågade mig en stund in på förmiddagen.
På tisdag åker vi. Det är tre och en halv dag. Kan inte tänka på mycket annat just nu. Bara att härda ut de sista jobbtimmarna och längta...
Springandet får vänta tills jag kommer hem.

Sanningen om Spy Bar.. En lång historia

Det fick bli en vilodag igår. Kroppen var matt efter både träning och tisdagens sena utgång. Dessutom fyllde jag ju år, och då förtjänar man lite slacking. Så efter ridning och lite jobb gjorde jag mig redo för en sjutusan till födelsedagskväll.

Planen var utstakad: Vi skulle först äta och sedan bege oss vidare till Disco Fever på Annexet. Någonting som jag inbillat mig skulle vara en asball upplevelse full av nostalgi och blinkande discoljus. Så väl uppdressad till discokula, med glittrigaste skorna från Harrod's i London och paljettspäckad kortkort klänning, begav vi oss för att inleda det hela med en garanterat förnöjsam måltid på restaurang Grill. (Det är nu jag ska kontakta Melker och kräva arvode för den gratisreklam detta innebär för hans restaurang)

Som väntat, och som vanligt, var maten grym och vi fick uppleva ytterligare ett nytt rum av de tio teman som finns. (Har avverkat fyra stycken nu, det är jackpot varje gång man får pröva ett nytt) Dessutom var Mikael Nyqvist på plats, så jag var tvungen att sms:a min mamma som diggar honom stenhårt.

Efter maten var det Disco-dags, och vi tog en svindyr taxi till Globen. Vi blev inskickade utan att behöva betala, vilket vi först jublade över. Snart insåg vi dock varför.
Om vi föreställt oss att det hela skulle gå i stil med discona i Saturday Night Fever så kan man väl säga att detta blev ett antiklimax. Vi möttes av ett halvt ödelagt dansgolv i en lokal vars stämning snarare utstrålade begravning än Discofeber...
På scen stod den alltid lika speedade Peter Siepen, och jag tyckte faktiskt synd om honom som lade ner så mycket energi på detta. Svartklädda såskoppar som knappt orkade lyfta på fötterna, en stillastående discokula i taket som inte supportades av så mycket som en enda strålkastare och så dessa enorma ytor med några få utspridda vinpimplande Kylie-fans som hängt kvar efter hennes koncert.
Det var nästan fysisk plågsamt. Så vi lämnade stället efter ungefär 20 minuter, även om jag gärna hade dragit en dans bara för att jag ändå klätt upp mig och kommit dit- och för Peters skull. Full fart, Peter...

Målet blev Blue Moon Bar. Har inte varit i deras nya lokaler, men det visade sig att det fick bli en annan gång. Stället var stängt, trots att det var lill-lördag. Nästa anhalt blev det ack så mytomspunna Spy Bar. Ända sedan unga år har det legat en slags mystik kring det stället. Klubben alla vill in på - men få någonsin gör.
Typ den bilden har jag haft av Spy Bar. Och till skillnad från dessa massor som blivit nekade gång på gång, så har jag aldrig varit intresserad av att ens göra ett försök. Har aldrig varit en Stureplansmänniska, och kommer knappast bli det heller.
Så döm av min förvåning när vi promenerade förbi och vakten praktiskt taget slet in oss innan vi ens hann göra motstånd. Och så plötsligt var jag bara där!
Inne på Spy Bar. Stället man hört så mycket om. The one and only.
Visserligen kanske "Spyans" storhetstid är över sedan ganska länge, men det var ändå med andakt jag smög uppför trapporna i min alltför överklädda otufit.
Bara för att mötas av ännu en besvikelse.
Folktomma, halvtrista rum mötte oss, och jag kände mig direkt malplacerad i min dansanta outfit. Inte ett enda dansgolv - jag som trott att Spy Bar erbjöd mer än så!
Jag menar: What was all the fuss about? Ingenting speciellt alls i mina ögon. Och jag som inte trodde att bratsen kunde sjunka lägre i mina ögon.

Det blev en blixtvisit innan vi med allt mer sjunkande partystämning letade vidare. O-baren var stendöd, Solidaritet var stängt och vår sista utväg Golden Hits var i stort sett ödelagt.
En onsdag! Lill-lördag!
Vi fattade ingenting.
Så efter en superlyckad födelsedagsmiddag med en totalt misslyckad efterföljande partykväll valde vi att bege oss hemåt för att istället spara våra slantar till resan nästa vecka.
5 dagar kvar nu. 5 springande dagar. Eller åtminstone 3-4...
I Vegas lär jag inte jogga många steg.

Cascada hjälper mig!

En lättare träningsvärk sedan gårdagen har börjat infinna sig, vilket gjorde dagens löpande lite mer trögstartat. Dessutom kom jag hem från jobbet vid niotiden, och var måttligt sugen på att ge mig ut. Men springa bör man, annars gör man... fel.
Jag har för avsikt att göra rätt.
Sprang en längre stund idag än igår, men något kortare sträcka blev det. (Enligt google map) Antar att det hänger samman med att jag känner mig lite tung i kroppen efter igår. Startade försiktigare och höll ett allmänt lågt tempo. Jag känner att det här med lågt tempo är min grej.

När jag möter spänstiga kvinnor med svischande armar och höga, långa löpsteg väljer jag att sjunka in i min egen värld- fokusera blicken på någonting långt borta och helt enkelt låtsas att varken hon eller jag existerar. Detta gör jag även lite av det enkla skäl att min klädsel knappast är något att skryta med i joggingsammanhang. Inte i något sammanhang egentligen. Även om jag idag hade en grymt snygg hoodie.
Det är shortsen och skorna som klingar lite falskt bara.

Mot slutet började jag faktiskt piggna till en aning, så jag lade på en slutspurt värdig Sanna Kallur. Var även tvungen att ta några ystra danssteg till Cascadas Everytime we touch (om den heter så). Älskar båda versionerna, men detta var den fartigaste varianten- som är omöjligt att inte ryckas med av!

Personligt Rekord

Jag kommer aldrig klara det här!
Tjejmilen är en mil. Det är en HEL mil. Vet ni hur långt det är? Det är lixom... nästan tre gånger så långt som jag sprang igår kväll. Vilket skämt.
Och med tanke på att sommaren i år verkar ha valt att hålla sig varm blir det inte direkt enklare. Själva sträckan på ca 4 kilomter var kanske ingen killer, men i den heta solnedgången smälte jag bort snabbare än en Vaniljpuck i Sahara. Min kropp måste ha utsöndrat ungefär 7 liter vätska på den sträckan, och det fanns inte direkt vattenstationer längs vägen.
Från Tekniska Högskolan till Slussen hann jag innan värmen blev för mycket. Med dunkande huvudvärk och sprittande ben promenerade jag sedan den sista biten till Skanstull, varifrån jag fick skjuts hem.
Hur löser man detta? Vet någon? Jag är inte lockad av tanken på att bära med mig en vattenflaska. Och dricker jag en liter precis innan jag ger mig ut kan det tydligen resultera i håll.
Tips är välkomna!
För att mildra det hela efteråt kan jag av egen erfarenhet (från igår, givetvis) rekommendera sushi. Saltet i soyan är som balsam för svettiga själar, skölj sedan ner med flera glas vatten.

Nöjd är jag ändå, med tanke på att jag orkade betydligt längre än jag hade trott. Dessutom krossade jag mitt gamla rekord på 2,5 kilometer. Och gjorde det dessutom på ungefär samma tid...Tackar min mp3-spelare med speedad musik för det.

ps. Jag konstaterade att jag verkligen ser ut som en TÖNT i mina improviserade löparkläder. Eventuellt publiceras Dagens Träningsoutfit i denna träningsdagbok så småningom. ds.

Nystart!

Med uråldrig läkekonst healade jag min fot relativt snabbt, och redan igår bestämde jag mig för att sätta igång. Ville dock inte överanstränga foten efter veckans övningar, så det fick stanna vid en timmes rask promenad. (Med tung packning, bör tilläggas).
Dock är detta inte någonting som rör mig i ryggen, då jag på mitt förra jobb promenerade runt ett par mil om dagen. Och de takterna sitter tydligen i, vilket jag knappast räknat med efter ett års stillasittande arbete.
Skönt! Då har man lite flås- om än bara i promenadklassen.
Ikväll tänkte jag bege mig ut igen. Förhållandena är idealiska. Lite lagom blåsigt, jag är ledig och har dessutom lyckats hitta ett par ypperliga shorts att springa i.
Ingenting borde kunna hindra mig.

Planen är att jag skall röja upp lite här hemma, äta någonting och sedan springa i kanske en halvtimme. Det är lagom att börja med. Om jag ens orkar det. Men efter en gedigen måltid bestående av halloumi med diverse salladsblad och lite sparris borde jag vara oslagbar.
Återkommer med resultat.

ps. Har dessutom hittat min stegräknare på vinden + min mp3-spelar som kommer bli en stor räddning i löpspåret. Det visade sig att det är ca 450 steg från t-banan och hem till mig. Och då bor jag ändå extremt nära. Det är för mig en gåta hur folk lyckas gå så lite som 3-4000 steg om dagen. Vad GÖR ni egentligen, människor?

Solsting och healing

Det känns redan bättre i foten! Hallelujah!
Kanske kan jag börja springa redan efter helgen. Just nu bekymrar den mig knappt alls. Istället är det annat som gett mig magknip idag, men det blev inte så farligt som jag fasat för. Saker och ting är oftast inte så komplicerade som man tror.

Krossade drömmar och fot

Och så precis när jag var redo att snöra på mig de där skorna för att ge mig ut i den ljumma sommarkvällen, så krossades allt.
Bokstavligt talat.
Min rara lilla häst, som med sin valnötsstora hjärna förmodligen inte inser att han väger runt 4-500 kilo, gjorde årtiondets stämpling rakt på min tygskobeklädda fossing. Jag svär på att man kunde höra ett krasande ljud när stålskon och dess tillhörande hov mosade mina intet ont anande små skelettbitar under sig. En efter en gav de vika under hans tyngd, och från djupet av min strupe steg ett sådant avgrundsvrål upp, att jag svär det kunde höras land och rike runt.
Eller OK. Jag sa "aj" och grinade lite illa.
För just i samma stund dök gårdskarln och hans son upp för att undra hur det gick med mig. Och man är ju inte mer kvinna än att man håller masken inför manligt folk när man skadar sig. Åtminstone inte jag.
Väl hemma insåg jag att kvällens planerade springrunda fick ta en rain check. Det var en möda bara att ta sig upp för trapporna i porten. För att inte tala om tanken på att gå i högklackat till helgen. Hu!!
Så med andra ord var det faktiskt inte ren lathet eller dålig planering som denna gång gjorde att jag skjuter på träningen.
Är de inte för underbara, de små hästarna?

Snart så...

Alltså jag vet inte vad som hände.
Igår blev det lite utgång, och idag var jag i full färd med att boka hotell och sondera terrängen i USA litegranna inför resan om två veckor.
Det är verkligen sinnessjukt. Las Vegas om fjorton dagar. Helikopterflyg över Grand Canyon, barndomsdrömmar skall uppfyllas på Disneyland i Los Angeles och jag är redan i extas!
Allting är bokat nu, så imorgon bör jag kunna få på mig dojjorna.
Undrar bara vad jag ska klä mig i? Vad klär man sig i?
Mjukisbyxor lär ju bli lite varmt? Måste man köpa bananahammocks?
Jag är ju för bövelen pank. Flyg till LV är ingen pannkaka alltså.
Men jag är definitivt en pank-aka nu.

Dag 1. Eller vad som borde vara dag 2.

Som alla vet skulle karusellen dragit igång igår, och jag ber tusen gånger om ursäkt för eventuella olägenheter denna försening kan ha orsakat. Till mitt försvar hänvisar jag till gårdagens späckade schema, som återgavs i lördagens inlägg här på sidan.
Och inte ens det lyckades jag följa!
Istället blev det sol och bad på några ödsliga klippor - långt borta från mina nytvättade gamla joggingskor som grävts fram och rustats till toppskick. (nåja..)

Hittills har jag alltså uppnått noll resultat. Och imorse var jag inte heller särskilt sugen på att gå ut och springa i solgasset, så efter akupunkturen åkte jag till stallet istället. Ridning är ju en typ av motion det också.
Men joggingskorna står ännu orörda. Ikväll, möjligen. Efter jobbet. Då bör jag hinna ta en promenad åtminstone. Om jag nu inte måste skynda till den där festen på Universitetet...

Tjuvstart och ont om tid

Första dagen är snart här och jag börjar redan undra hur sjuttsiken jag skall få tid med detta. Med en vardag som hålls ihop av ett fullspäckat schema är timmar av träning inte precis vad som saknas. För att ni skall förstå hur det är att hänga med i mitt tempo ger jag er här morgondagens checklista:
11.00 Vakna, troligen med ett visst uns av huvudvärk.
11.10 Gå på toa. OBS. Glöm ej spola!
11.13 Fixa lite frukost. Gröt med mosad banan t.ex.
11.20. Äta frukost. Titta på gamla vänneravsnitt.
11.30 Gå på toa. Spola. Borsta håret.
11.35 Kolla vidare på vänner. Kanske kolla mailen. Glida in på någon community, kolla in aftonbladet för att se vem Linda Rosing är ihop med idag, beundra mitt bankkonto lite.
12.46 Gå på toa igen.
Ca. 12.48 Svara i telefon, diverse slumpmässig väninna som ringer.
12.48-14.00 Lyssna på väninnan som beklagar sig över 1- dum pojkvän 2- dålig ekonomi 3- något jävla linne hon köpt på rea men som inte satt bra 4- viktproblem.
OBS- vara förstående och diplomatisk under hela samtalet.
14.05 Gå tillbaks till badrummet och spola, eftersom telefonsamtalet troligen får mig att glömma det.
14. 10. Duscha. Inpackning i håret. Raka det som rakas bör. OBS- ej ögonbrynen. Du vet hur det gick sist det hände!
14.30 Platta håret.
15.30 Sminka.
16.25 Gå på toa. (Bajsa) Spola! Tvätta händerna.
16.30 Gå till jobbet. Köp en påse nötter på vägen! Obs! Glöm ej detta! Äta nötter bör man. Speciellt på arbetstid. Det är gött att få betalt för att äta nötter vill jag lova.
17.00-21.00 Jobba.

Och först HÄR kommer jag ha tid med löpträning, men hur mycket energi tror ni jag har över till det efter en sån här dag?
Det här börjar inte bra, må jag säga.

Sekretess!

Alltför ofta när folk läser en text skapar de sig en bild av författaren, och bedömer sedan textens kvalitet eller andemening utifrån den bilden. Så för att undvika att det jag skriver här skall dömas efter mitt kön, min ålder eller min livssituation har jag valt att skriva denna dagbok anonymt.
Hoppas detta inte skall vålla några bekymmer för någon av mina eventuella läsare. Speciellt inte för er som så småningom kommer bli mina medtävlare.

Klara, Färdiga - Löp!

Utmaningen är antagen!

Från och med den 1 juni kommer jag i denna blogg redogöra för den löpande (haha) träningens våndor och besvär. Med guld i sikte och tre månaders härlig sommar framför mig skall en omöjlig dröm bli verklighet.

Jag - den mest hopplöse av löperskor - skall springandes ta mig genom Tjejmilens 10 kilometrar den 30 augusti i år.

Mina löparmeriter är begränsade till att andfått ha promenerat två-och-en-halvan på gymnastiken i lågstadiet, utmattad ha somnat i skogen under orienteringen på mellanstadiet, och totalt slutkörd fallit ihop i en hög precis efter att jag uppnått godkändnivån på beep-testet i högstadiet.

Från detta skall jag alltså ta steget till att orka springa en mil, och göra det med hyfsat bra resultat. Jag ger mig inte in i en tävling utan avsikt att göra mitt allra bästa, men jag är inte dummare än att jag inser hur vansinnig den här sommaren kommer bli.


Så här kommer det gå till:
* Jag tänker inte använda mig av någon personlig tränare, avancerad elektronisk utrustning eller annan kostsam expertis. Jag är mig själv närmst. Och inte särskilt rik.
* Sidan kommer uppdateras i takt med mitt accelererande löptempo, och förhoppningsvis locka till både eftertanke och skratt.
* Den 1 juni drar kalaset igång- och fortlöper sedan under hela härliga sommaren fram till domedagen den 30 augusti 2008. (Då både supportrar och olyckskorpar är välkomna att antingen heja på mig eller hålla tummarna för att jag skall stupa halvvägs)

Skorna på.
Andas ljupt.
Låt loppet börja!!