När jag startade denna träningsdagbok/blogg visste jag att det var dömt att misslyckas. Inte för att jag tvivlade på min tävlingsinstikt eller beslutet att klara själva springandet, utan för att jag helt enkelt inte är en blogging kind of girl.

På min fritid har jag alltid gillat att aktivera mig själv. Som små hade jag och mina syskon aldrig några tv-spel hemma, vi fick helt enkelt gå ut och leka eller hitta på någonting annat skoj om vi var uttråkade. Som att t.ex. spela in såpoperor regisserade av min storebror, efter manus av mig, med samtliga av oss i rollerna som endera utnyttjade barn eller kärlekskranka kaniner på afrikaresor. Det hände även att vi producerade vad som kan antas vara de fumligaste legofilmerna någonsin filmade.
Ha i minnet att jag vid tidpunkten för detta var runt 12 år.

Senare var det ridning och karate som tog upp min tid. Medan klasskamraterna åkte och fikade i stan packade jag träningsväskan och slet mig grön och blå. Jag trivdes bäst så. Kom jag sedan hem till en tråkig lägenhet skrev jag en novell. Eller målade en tafflig tavla. Eller byggde ett legoslott av småsyskonens lego. TV intresserade mig aldrig, förutom torsdagskvällar kl. 20.00.

I gymnasiet började jag övningsköra. Inför sista läsåret köpte jag en häst (efter något års riduppehåll sedan ponnyn dog), jobbade i genomsnitt 18 timmar/vecka på Konsum och pluggade givetvis stenhårt för att fullfölja mina studier som av någon outgrundlig anledning hopat sig inför de sista terminerna. (Jag varnar er, skolkar man skitmycket under första och andra ring finns risken att det faller sig som så under sista året.)
När jag nyligen hittade en gammal kalender trodde jag inte det var sant. Det var nästan löjligt så fullsmockad den var. Med fester, möten med ungdomssektionen på ridklubben, jobb, plugg, tävlingar, träningar. Jag log lite åt minnet och konstaterade att det faktiskt inte vore så dumt att ha det så igen. Alltid på språng, alltid någonting som behöver göras.

Och så slog det mig att jag ju faktiskt precis skjutit av startskottet för en period i mitt liv som med största sannolikhet kommer bli minst lika hektisk. På ett gränslöst roligt och inspirerande sätt, givetvis. För att inte tala om allt jag hittills styrt och roddat med denna sommar.

Man skulle kunna säga att en blogg inte direkt har första prioritet när det gäller klassifiering av mina aktiviteter.
Så med detta i åtanke tycker jag ändå jag varit hyfsat duktig.

På söndag är loppet. Jag har haft grymma dagar nu. Skorna sitter som smäck och kroppen är på gång. Mp3-n återuppstod och alla äro vi lyckliga. Kanske får jag även en publik som innebär ett mycket kärt återseende.
Ett återseende där jag kommer se ut som en gammal svettgeggamoja. Men det är skitsamma.
Nu gör vi det här.