Abstinens och tråkiga besked från mitt förflutna

Efter att trist nog inte hunnit ut på två dagar såg jag till att ta en riktigt ordentlig sväng igår. Det kändes sjukt bra, så jag valde att springa vidare där jag annars brukar svänga och ta rundan hemåt. Glad i hågen travade jag på längs grusvägen ut mot lummiga Djurgården, supportad av fantastiska skor, fantastisk sport-bh och fantastisk musik.
Och så blev allting tyst.
Och displayen blev svart.
Och jag kunde plötsligt höra varje steg mot gruset, varje andetag och alldeles för mycket av mina egna tankar.
Batteriet var slut i min mp3-spelare. Min relativt nyladdade mp3-spelare som borde hållit sig vid liv minst en halvtimme till. Den bara dog. Och hur tragisk en sådan förlust än må vara är det ju ingen anledning till att även jag ska dö. Så jag kämpade vidare, lite lagom buttert, och tvingades löpa hela sträckan hemåt i en brusande odefinierbar cocktail av skällande hundar, bilmotorer, skrikande småbarn och mina egna, töntiga andetag. Jag låter verkligen som en tönt när jag andas.

Fick dessutom lite uppdatering kring vad som pågår i mina gamla hoods ute på Värmdö. Illa nog verkar det som att en kollektiv ätstörning breder ut sig över ön. En vän till mig har sedan ganska länge varit sjuk, och hon vet om det själv och hon kämpar på med det.
Nu verkar resten av packet därute valt att gå i hennes fotspår, med den lilla skillnaden att de verkligen inte är i närheten av att inse vad det är som pågår.
Och jag minns att det bästa med att flytta från Värmdö var att slippa höra dessa ständiga kommentarer om att någon bara druckit ett glas juice på hela dagen och en annan minsann gått ned 4 kilo och en tredje är sååå himla fet för hon kommer inte i sina byxor i damstorlek 32.

Jag orkar inte höra på skiten. Det är sorgligt, det är vad det är .